söndag 1 mars 2009
Dagens citat
"När har polisen hjälpt någon ute i Husby?"
Sagt av Fahd Tebuseke Luyomba, 21 år, i tidningen City (2009-02-26)
Så sant som frågan är ställd.
När har polisen hjälpt någon i Husby?
Eller i Tensta, Rinkeby, Norsborg, Fittja, Rosengård...?
TEXT: Bino Ghebrehawariat
fredag 6 februari 2009
Dagens gästbloggare
"Attackerna mot enskilda muslimer ökar ständigt i en allt mer islamofobisk miljö”
Den omdebatterade rapporten”Hot mot demokrati och värdergrund – en lägesbild från Malmö” som presenterades av regeringen i förra veckan är ett ”påhop på den muslimska gruppen”. Det menar Mohammed Kharraki, ordförande i Sveriges Unga Muslimer (SUM), som kritiserar rapporten för att den utan grund målar upp muslimer som ”det stora hotet”. Men varifrån kommer egentligen det riktiga hotet mot demokratin? Rosengård eller Rosenbad?
I förra veckan fick vi skåda ett slutresultat av en studie som genomförts av försvarshögskolan (FHS) och Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) i uppdrag av regeringen. Man kan inte låta bli att frustreras över resultatet även om man under en tid fått skåda en allt hetsigare debatt gentemot ”invandrare” och muslimer. Attackerna mot enskilda muslimer ökar ständigt i en allt mer islamfobisk miljö men att studier ledda av statliga institutioner följer samma mönster är häpnadsväckande.
Därför är det svårt att inte se rapporten som ännu ett påhopp på den muslimska gruppen och precis som tidigare har man inte sparat på krutet när man målar upp muslimerna som ”det stora hotet”. Utan minsta tveksamhet väljer man i rapporten att måla upp Rosengård som ett litet ”talibansamhälle” trots att vi alla som befunnit oss i Rosengård mycket väl vet att så inte är fallet. Att ständigt utpeka en redan utsatt grupp människor som farliga är inte bara felaktigt utan ytterst omoraliskt då man bara sparkar på den som redan ligger ner. Vi från Sveriges Unga Muslimer vill därför med starka ordalag kritisera denna ständiga polarisering som pågått en alldeles för lång tid.
Både forskningschefen Magnus Ranstorp och demokratiministern Nyamko Sabuni gick ut och proklamerade det fantastiska resultat man uppnått med studien och vilka hot man upptäckt i den stigmatiserade förorten Rosengård. Men studien är långt ifrån så vattentät och adekvat som man försöker få den att framstå. Förutom anonyma andrahandskällor och uppbränt källmaterial har rapporten blivit förkastad av både akademiker och Rosengårds bor. Samma invånare som anklagas i rapporten för att bl.a. vara odemokratiska har inte fått delta i dessa så avgörande djupintervjuer trots att studien pågått i drygt ett år.
Bland det intressanta man kan se är att Magnus Ranstorp tar Danmark som ett positivt exempel på de åtgärder man kan ta i fallet Rosengård, det land i EU som har blivit mest kritiserad för sin rasistiska integrationspolitik. Europarådets kommissionär för mänskliga fri- och rättigheter, en rad människorättsorganisationer (Helsingforskommittén, Human Rights Watch), FN-institutioner och EU-kommissionen – karaktäriserar den förda politiken i Danmark som kränkande och fördomsfull. Ett land där man under en lång tid förföljt ”invandrare” i allmänhet och muslimer i synnerhet. Man har drivit en islamofobisk, invandrarfientlig och ibland rent av rasistisk politik öppet. Utvecklingen har gått så långt i Danmark att man börjat utforma apartheid system där man särbehandlar folk beroende på bakgrund. Till och med danska barn har blivit drabbade av apartheid systemet där man i ett antal danska skolor delat upp barnen efter föräldrarnas födelseland och trots allt detta finner Ranstorp inget bättre land att ta som ideal. Ranstorp & co verkar ha som syfte att följa den odemokratiska utvecklingen som sker i Danmark med sin tillspetsade och manipulerade undersökning men vi på Sveriges Unga Muslimer vill tydligt säga Nej Tack.
Att den svenska integration- och demokratiminister Nyamoko Sabuni är den som går ut med detta är inte ett dugg förvånande för vi känner till hennes islamofobiska inställning sen tidigare. Det som är mest oroväckande är att detta säger mer om regeringens syn och inställning på integrationsfrågor än om Nyamko som bristfällig integrationsminister.
Detta är inte mer än en bild av lågkonjunkturens Sverige som omskakad av en global finanskris söker en slagpåse att släppa lös sin frustration över. Detta har vi tidigare skådat i Sverige under 90-talet då vi också befann oss i en svår finanskris där invandrarna fick betala priset, men vi får väl helt enkelt hoppas att vi lärt oss av historien denna gång. Det som också är allvarligt är att en del partier har visat att de gärna deltar i en islamofobisk om inte rasistisk propaganda för att gynna deras siffror i en röstfiskningskampanj där huvudkonkurrenten är Sverigedemokraterna. Debatten om att en del partier blir allt mer populistiska i sökandet av en allt mer rörlig väljarkår blir allt mer skrämmande och kartläggningar av detta slag väcker tankar som påminner om 30-talets Nazityskland. Problemet med denna förvrängda världsbild och det ständiga utmålandet av muslimen som det ”stora hotet” är att det ständigt skördar oskyldiga offer. Den marginaliserar stora samhällsgrupper, i det här fallet ca 22 000 invånare i Rosengård och skapar sprickor i det demokratiska samhället. Så frågan är vilka är ett demokratiskt hot, en del individer i Rosengård eller en del individer i Rosenbad?
Mohammed Kharraki
Ordförande
Sveriges Unga Muslimer (SUM)
tisdag 2 december 2008
Det är tydligen skillnad på folk och folk
När 16-årige Riccardo Campogiani brutalt misshandlades till döds förra hösten så uppstod en motreaktion av enorma proportioner. Efterspelet till dödsmisshandeln karaktäriserades av en sympatiexplosion som kulminerade i att en indignerad folkmassa på 10.000 människor mobiliserades under antivåldsmottot ”Bevara oss från gatuvåldet”. Medierna skrev spaltkilometer om incidenten och påbörjade en livlig debatt om det som snabbt rubricerades som ”gatuvåldet”.
Men när 23-årige Ahmed ”Romario” blir knivhuggen till döds en kylig oktoberkväll, långt bort ifrån innerstadens borgerliga bastion, är det märkbart tyst. Dock är det en talande tystnad. En tystnad som högljutt säger att ”är ni fattiga invandrare från förorten så är ni inget värda” och där det vita majoritetssamhället, som brukligt är, vänder en alltmer desillusionerad förort ryggen och istället visar långfingret. Reaktionen, eller rättare sagt den uteblivna reaktionen, på Ahmeds död är ett kvitto på rasismens ständiga närvaro. Vem-bryr-sig-om-en-död-invandrare-reaktionen har varit ett övertydligt bevis på att det är, som det brukar heta, ”skillnad på folk och folk”.
Det är uppenbarligen också skillnad på våld och våld. När Riccardo misshandlades till döds initierades en antivåldslogan under den universella benämningen ”bevara oss från gatuvåldet” och refererade till ett allmänt meningslöst våld. Ingen skanderade ”stoppa innerstadsvåldet” eller ”stoppa medelklassvåldet”, utan den kollektiva avskyn riktade sig mot våld. Punkt. Men när våld utövas i Husby, en så kallad ”invandrartät förort”, då heter det givetvis ”stoppa förortsvåldet”.
Till slut har det då skrivits ett fåtal alibi-artiklar för att stilla den vita borgerlighetens gnagande samvete, men ett par tysthetsbrytande artiklar imponerar inte. Tysthetens demonstrativa reaktion på Ahmeds tragiska öde bekräftar bara Sveriges sämst bevarade hemlighet. Att vi lever i ett rasistiskt klassamhälle där människovärdet bestäms av hudfärg, härkomst och inkomst.
Text: Bino Ghebrehawariat
Men när 23-årige Ahmed ”Romario” blir knivhuggen till döds en kylig oktoberkväll, långt bort ifrån innerstadens borgerliga bastion, är det märkbart tyst. Dock är det en talande tystnad. En tystnad som högljutt säger att ”är ni fattiga invandrare från förorten så är ni inget värda” och där det vita majoritetssamhället, som brukligt är, vänder en alltmer desillusionerad förort ryggen och istället visar långfingret. Reaktionen, eller rättare sagt den uteblivna reaktionen, på Ahmeds död är ett kvitto på rasismens ständiga närvaro. Vem-bryr-sig-om-en-död-invandrare-reaktionen har varit ett övertydligt bevis på att det är, som det brukar heta, ”skillnad på folk och folk”.
Det är uppenbarligen också skillnad på våld och våld. När Riccardo misshandlades till döds initierades en antivåldslogan under den universella benämningen ”bevara oss från gatuvåldet” och refererade till ett allmänt meningslöst våld. Ingen skanderade ”stoppa innerstadsvåldet” eller ”stoppa medelklassvåldet”, utan den kollektiva avskyn riktade sig mot våld. Punkt. Men när våld utövas i Husby, en så kallad ”invandrartät förort”, då heter det givetvis ”stoppa förortsvåldet”.
Till slut har det då skrivits ett fåtal alibi-artiklar för att stilla den vita borgerlighetens gnagande samvete, men ett par tysthetsbrytande artiklar imponerar inte. Tysthetens demonstrativa reaktion på Ahmeds tragiska öde bekräftar bara Sveriges sämst bevarade hemlighet. Att vi lever i ett rasistiskt klassamhälle där människovärdet bestäms av hudfärg, härkomst och inkomst.
Text: Bino Ghebrehawariat
söndag 24 augusti 2008
En dos av den egna medicinen
Homo Linnéus
(Fullständigt namn: Homo Vitus Europeus Kolonialistus Imperialistus Rasistus Carlus von Linnéus)
Homo Linnéus
1. Narccistisk behov av att klassificiera och rangordna världen med sitt "vita", adliga överklass-Jag som det perfekta idealet. I Homo Linnéus djupt etnocentriska föreställningsvärld är vitheten mänsklighetens obestridda måttstock.
(Fullständigt namn: Homo Vitus Europeus Kolonialistus Imperialistus Rasistus Carlus von Linnéus)
Homo Linnéus
1. Narccistisk behov av att klassificiera och rangordna världen med sitt "vita", adliga överklass-Jag som det perfekta idealet. I Homo Linnéus djupt etnocentriska föreställningsvärld är vitheten mänsklighetens obestridda måttstock.
2. Uppvisar en sjuklig vilja av att alltid vilja stå i centrum, enligt Homo Linneus skeva världsbild kretsar allting kring Europa och vita adelsmän. Ständigt på jakt efter en psykologisk speglingsyta för att konstruera och bekräfta ett glorifierat och överlägset Jag.
3. Styrs av kolonialistiska intressen och ett outtömligt behov av att exploatera Andra.
4. Ett reflexmässigt behov av att kolonisera andra länder samt äga och kontrollera afrikaner och andra "barbariska" folk.
5. Lider av kronisk hybris, är obotligt egenkär, inte sällan självglorifierande, med ett gudskomplex/överlägsenhetskomplex, styrs av makthunger, ägandebegär och materialistisk kåthet.
6. En märklig fetisch för fransk konst och den latinska kulturen.
7. Lever slaviskt efter devisen "Väst är bäst" och doktrinen om den "fria marknaden".
Text: Bino Ghebrehawariat
Foto: www.genealogi.se/nybild07/linne.jpg
Text: Bino Ghebrehawariat
Foto: www.genealogi.se/nybild07/linne.jpg
torsdag 6 december 2007
Iskall rasism
"Jag tycker att det är viktigt att det finns ett alternativ som visar att jag menar allvar med vad jag säger. "Neger" är en folkgrupp bland andra."
Insiktsfulla ord av Björn Brückmann, ägare av en glassbar i Båstad, som hamnat i blåsväder för sin vägran att byta namn på en glassdessert som döpts till det rasistiska epitetet "Negerkyss".
Journalistens (evigt) "glömda" följdfråga:
"Jaså? Vilken folkgrupp då?"
Den makabra historien finns att läsa i sin helhet i Expressens arkiv under rubriken "Negerkyss" blir "Eskimåkyss"
TEXT: Bino Ghebrehawariat
torsdag 29 november 2007
Ursvenska ägodelar
I senaste numret av lokaltidningen Mitt i Tensta Rinkeby (Torsdagen den 20 november 2007, Nr 47, årgång 8) har redaktionen publicerat en märklig insändare som exponerar läsaren för stereotypa utsagor om de föreställda kollektiven "ursvenskar" och "invandrare".
Insändaren är i grund och botten en nobel uppmaning att "bryta äldres isolering", men spårar mot slutet ut i ohämmad etnocentrism och vit överlägsenhetskomplex.
Men det börjar oskyldigt. För att inte säga rart och rörande.
Empatiskt beskriver insändaren Jennifer Lind seniormedborgarnas verklighet som en dyster sådan. Hon menar att "de äldre" lever isolerade "...i skuggan, oftast ensamma och de får besök mycket sällan".
Undertecknads lösningar på detta komplexa samhällsproblem är att "låta ungdomar besöka våra äldre några timmar i veckan" eftersom det "vore berikande för ungdomarna och stimulerande för våra äldre". Men "framförallt", betonar Jennifer Lind, "skulle vårt samhälle öppnas upp mera".
Dittillsvarande är det inget ögonfångande med insändaren. Den är som vilken typisk insändare som helst: känslodriven, naiv och hyfsat verklighetsfrånvänd.
Men sedan händer nåt. Insändaren går ifrån att ha varit en oförarglig, ja nästan småmysig, deklaration för "de äldres" värdighet till en obehaglig inblick i rastänkandets svartvita världsbild.
Jennifer blickar bortom (ur)svenskhetens snäva horizont för att finna ett botemedel mot det kyliga och distanserade samhällsklimatet i Sverige:
"Titta på våra invandrare, de håller ihop och hjälper varandra mycket mer än vad vi ursvenskar gör".
Våra invandrare? Vadå "våra invandrare"? Pratar vi boskap här eller?
Plötsligt låter sympatiska Jennifer som en brittisk kolonialherre. Fullkomligt övertygad om att "invandrare" är alla "ursvenskars" kollektiva ägodel. Det här rasistiska språkbruket kan bäst diagnosticeras som ett symptom på den vite mannens (eller vita kvinnans) koloniala egocentrism. Eller rättare sagt etnocentrism.
Jennifer Lind uttalar sig utifrån ett vitt "ursvenskt" perspektiv, som den norm resten av världen kretsar kring. Hon talar oblygt, obehindrat och uteslutande i termer av "vi" och "våra" - och alla som enligt rådande raslogik inte kan kategoriseras inom ett "ursvenskt" vi påklistras det exkluderande epitetet "de".
Som vi alla vet vid det här laget så är "de", enligt rasismens grammatik, synonymt med den föreställda kateogorin "invandrare".
Totalt indoktrinerad i ett vi och dom tänkande klyver Jennifer en oerhört komplex verklighet i svartvita motpoler: vi och dom, svenskar och invandrare, eller för att vara helt korrekt: "ursvenskar" och "våra invandrare". Läsaren bjuds på ett segregerande verklighetsförslag helt befriat ifrån gråzoner - ett samhälle delat på två.
Det som skulle vara en välvillig protest mot samhällets kyliga behandling av "de äldre" förvandlas abrupt till en fortplantningszon för rasistiska tankeströmmningar. Den häller ännu mer vatten på vi och dom kvarnen och befäster den mentala segregation som genomsyrar den sociala atmosfären.
Ändock, Jennifer Lind uppmanar ohämmat sina ursvenska blodskamrater att titta på "våra invandrare".
Men blicken bör nog för en gångs skull vändas tillbaka. Titta på våra ursvenskar istället...
TEXT: Bino Ghebrehawariat
Insändaren är i grund och botten en nobel uppmaning att "bryta äldres isolering", men spårar mot slutet ut i ohämmad etnocentrism och vit överlägsenhetskomplex.
Men det börjar oskyldigt. För att inte säga rart och rörande.
Empatiskt beskriver insändaren Jennifer Lind seniormedborgarnas verklighet som en dyster sådan. Hon menar att "de äldre" lever isolerade "...i skuggan, oftast ensamma och de får besök mycket sällan".
Undertecknads lösningar på detta komplexa samhällsproblem är att "låta ungdomar besöka våra äldre några timmar i veckan" eftersom det "vore berikande för ungdomarna och stimulerande för våra äldre". Men "framförallt", betonar Jennifer Lind, "skulle vårt samhälle öppnas upp mera".
Dittillsvarande är det inget ögonfångande med insändaren. Den är som vilken typisk insändare som helst: känslodriven, naiv och hyfsat verklighetsfrånvänd.
Men sedan händer nåt. Insändaren går ifrån att ha varit en oförarglig, ja nästan småmysig, deklaration för "de äldres" värdighet till en obehaglig inblick i rastänkandets svartvita världsbild.
Jennifer blickar bortom (ur)svenskhetens snäva horizont för att finna ett botemedel mot det kyliga och distanserade samhällsklimatet i Sverige:
"Titta på våra invandrare, de håller ihop och hjälper varandra mycket mer än vad vi ursvenskar gör".
Våra invandrare? Vadå "våra invandrare"? Pratar vi boskap här eller?
Plötsligt låter sympatiska Jennifer som en brittisk kolonialherre. Fullkomligt övertygad om att "invandrare" är alla "ursvenskars" kollektiva ägodel. Det här rasistiska språkbruket kan bäst diagnosticeras som ett symptom på den vite mannens (eller vita kvinnans) koloniala egocentrism. Eller rättare sagt etnocentrism.
Jennifer Lind uttalar sig utifrån ett vitt "ursvenskt" perspektiv, som den norm resten av världen kretsar kring. Hon talar oblygt, obehindrat och uteslutande i termer av "vi" och "våra" - och alla som enligt rådande raslogik inte kan kategoriseras inom ett "ursvenskt" vi påklistras det exkluderande epitetet "de".
Som vi alla vet vid det här laget så är "de", enligt rasismens grammatik, synonymt med den föreställda kateogorin "invandrare".
Totalt indoktrinerad i ett vi och dom tänkande klyver Jennifer en oerhört komplex verklighet i svartvita motpoler: vi och dom, svenskar och invandrare, eller för att vara helt korrekt: "ursvenskar" och "våra invandrare". Läsaren bjuds på ett segregerande verklighetsförslag helt befriat ifrån gråzoner - ett samhälle delat på två.
Det som skulle vara en välvillig protest mot samhällets kyliga behandling av "de äldre" förvandlas abrupt till en fortplantningszon för rasistiska tankeströmmningar. Den häller ännu mer vatten på vi och dom kvarnen och befäster den mentala segregation som genomsyrar den sociala atmosfären.
Ändock, Jennifer Lind uppmanar ohämmat sina ursvenska blodskamrater att titta på "våra invandrare".
Men blicken bör nog för en gångs skull vändas tillbaka. Titta på våra ursvenskar istället...
TEXT: Bino Ghebrehawariat
onsdag 22 augusti 2007
Dagens klassiker: Frispråkig biståndsminister
Avdelningen "Dagens klassiker" tar upp uppmärksammade rasistiska utspel som skett i det förgångna. Syftet är att göra historiska nedslag i den svenska rasismens arkiv och uppmuntra till eftertanke, samt visa att historien ibland inte är något annat än en tjatig repris av sig själv. Att människor i maktpositioner gör rasistiska utspel och att prominenta journalister vägrar att kalla rasism för rasism fungerar än idag som kvitton på det offentliga rummets ojämlika landskap. Dagens klassiker handlar om en incident med den skandalomsusade f.d. biståndsministern Jan O Karlsson (s) i huvudrollen för ett par år sedan.
Minns ni?
"Vad har vi gjort för negrerna idag?" frågade sig den omstridde integrations- och biståndsministern Jan O Karlsson (s) på ett Sida-möte inför ett hundratal Sida-anställda för ett par år sen, enligt Aftonbladets arkiv.
Och biståndsministern fortsatte sin rasistiska räd genom att använda sig av det koloniala och extremt arroganta uttrycket "ute i bushen" om de länder i Afrika som tar emot svenskt bistånd.
För den som är införstådd i det faktum att biståndsindustrin genomyras av en kolonial kombination av rasistisk paternalism, vit överhöghetsmentalitet, ojämlika maktförhållanden och ekonomisk utsugning kommer biståndsministerns "kränkande ord" (läs: öppet rasistiska uttalanden) inte som någon större överraskning.
Föga överaskande är även Aftonbladets ovilja att rubricera Karlssons uttalanden som rasistiska. Istället används, som brukligt är i svensk journalistik om rasism, ett pärlband av förskönande omskrivningar för att beteckna biståndsministerns verbala övertramp. Jan O Karlsson kallas för "grodmannen" istället för rasist. Det berättas att han använde "kränkande ord" istället för rasistiska ord.
Även andra involverade aktörer undviker konsekvent att använda R-ordet för att beskriva händelsen. Maria Norrfalk, generaldirektör på SIDA, anser att Karlssons valde ett "dåligt ord". Norrfalk beklagar att Jan O Karlsson använde sig av ett "dåligt ord", men håller fast vid att "informationen var bra, men uttalandet olyckligt". Dock är hon noggrann med att poängtera att hennes frispråkige (för att uttrycka sig milt) kollega inte sa det "på ett nedlåtande eller kränkande sätt."
Hur kan en vit man i en maktposition någonsin spotta ur sig en sån extremt rasistiskt laddad term som "neger" utan att det varken är nedlåtande eller kränkande?
Det är oroande att händelser av öppet rasistisk karaktär konsekvent tonas ner i svensk journalistisk. Västerländsk bistånd som ett maktverktyg och politiskt påtryckningsmedel är ännu mer oroande.
Men mest oroande är att Joe Frans, "socialdemokratisk riksdagsledamot med rötter i Ghana", betraktar negersägande Jan O Karlsson "som en av sina främsta bundsförvanter i kampen mot rasism".
För med vänner som Jan O Karlsson, vem behöver då fiender Joe Frans?
TEXT: Bino Ghebrehawariat
Minns ni?
"Vad har vi gjort för negrerna idag?" frågade sig den omstridde integrations- och biståndsministern Jan O Karlsson (s) på ett Sida-möte inför ett hundratal Sida-anställda för ett par år sen, enligt Aftonbladets arkiv.
Och biståndsministern fortsatte sin rasistiska räd genom att använda sig av det koloniala och extremt arroganta uttrycket "ute i bushen" om de länder i Afrika som tar emot svenskt bistånd.
För den som är införstådd i det faktum att biståndsindustrin genomyras av en kolonial kombination av rasistisk paternalism, vit överhöghetsmentalitet, ojämlika maktförhållanden och ekonomisk utsugning kommer biståndsministerns "kränkande ord" (läs: öppet rasistiska uttalanden) inte som någon större överraskning.
Föga överaskande är även Aftonbladets ovilja att rubricera Karlssons uttalanden som rasistiska. Istället används, som brukligt är i svensk journalistik om rasism, ett pärlband av förskönande omskrivningar för att beteckna biståndsministerns verbala övertramp. Jan O Karlsson kallas för "grodmannen" istället för rasist. Det berättas att han använde "kränkande ord" istället för rasistiska ord.
Även andra involverade aktörer undviker konsekvent att använda R-ordet för att beskriva händelsen. Maria Norrfalk, generaldirektör på SIDA, anser att Karlssons valde ett "dåligt ord". Norrfalk beklagar att Jan O Karlsson använde sig av ett "dåligt ord", men håller fast vid att "informationen var bra, men uttalandet olyckligt". Dock är hon noggrann med att poängtera att hennes frispråkige (för att uttrycka sig milt) kollega inte sa det "på ett nedlåtande eller kränkande sätt."
Hur kan en vit man i en maktposition någonsin spotta ur sig en sån extremt rasistiskt laddad term som "neger" utan att det varken är nedlåtande eller kränkande?
Det är oroande att händelser av öppet rasistisk karaktär konsekvent tonas ner i svensk journalistisk. Västerländsk bistånd som ett maktverktyg och politiskt påtryckningsmedel är ännu mer oroande.
Men mest oroande är att Joe Frans, "socialdemokratisk riksdagsledamot med rötter i Ghana", betraktar negersägande Jan O Karlsson "som en av sina främsta bundsförvanter i kampen mot rasism".
För med vänner som Jan O Karlsson, vem behöver då fiender Joe Frans?
TEXT: Bino Ghebrehawariat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)