I senaste numret av lokaltidningen Mitt i Tensta Rinkeby (Torsdagen den 20 november 2007, Nr 47, årgång 8) har redaktionen publicerat en märklig insändare som exponerar läsaren för stereotypa utsagor om de föreställda kollektiven "ursvenskar" och "invandrare".
Insändaren är i grund och botten en nobel uppmaning att "bryta äldres isolering", men spårar mot slutet ut i ohämmad etnocentrism och vit överlägsenhetskomplex.
Men det börjar oskyldigt. För att inte säga rart och rörande.
Empatiskt beskriver insändaren Jennifer Lind seniormedborgarnas verklighet som en dyster sådan. Hon menar att "de äldre" lever isolerade "...i skuggan, oftast ensamma och de får besök mycket sällan".
Undertecknads lösningar på detta komplexa samhällsproblem är att "låta ungdomar besöka våra äldre några timmar i veckan" eftersom det "vore berikande för ungdomarna och stimulerande för våra äldre". Men "framförallt", betonar Jennifer Lind, "skulle vårt samhälle öppnas upp mera".
Dittillsvarande är det inget ögonfångande med insändaren. Den är som vilken typisk insändare som helst: känslodriven, naiv och hyfsat verklighetsfrånvänd.
Men sedan händer nåt. Insändaren går ifrån att ha varit en oförarglig, ja nästan småmysig, deklaration för "de äldres" värdighet till en obehaglig inblick i rastänkandets svartvita världsbild.
Jennifer blickar bortom (ur)svenskhetens snäva horizont för att finna ett botemedel mot det kyliga och distanserade samhällsklimatet i Sverige:
"Titta på våra invandrare, de håller ihop och hjälper varandra mycket mer än vad vi ursvenskar gör".
Våra invandrare? Vadå "våra invandrare"? Pratar vi boskap här eller?
Plötsligt låter sympatiska Jennifer som en brittisk kolonialherre. Fullkomligt övertygad om att "invandrare" är alla "ursvenskars" kollektiva ägodel. Det här rasistiska språkbruket kan bäst diagnosticeras som ett symptom på den vite mannens (eller vita kvinnans) koloniala egocentrism. Eller rättare sagt etnocentrism.
Jennifer Lind uttalar sig utifrån ett vitt "ursvenskt" perspektiv, som den norm resten av världen kretsar kring. Hon talar oblygt, obehindrat och uteslutande i termer av "vi" och "våra" - och alla som enligt rådande raslogik inte kan kategoriseras inom ett "ursvenskt" vi påklistras det exkluderande epitetet "de".
Som vi alla vet vid det här laget så är "de", enligt rasismens grammatik, synonymt med den föreställda kateogorin "invandrare".
Totalt indoktrinerad i ett vi och dom tänkande klyver Jennifer en oerhört komplex verklighet i svartvita motpoler: vi och dom, svenskar och invandrare, eller för att vara helt korrekt: "ursvenskar" och "våra invandrare". Läsaren bjuds på ett segregerande verklighetsförslag helt befriat ifrån gråzoner - ett samhälle delat på två.
Det som skulle vara en välvillig protest mot samhällets kyliga behandling av "de äldre" förvandlas abrupt till en fortplantningszon för rasistiska tankeströmmningar. Den häller ännu mer vatten på vi och dom kvarnen och befäster den mentala segregation som genomsyrar den sociala atmosfären.
Ändock, Jennifer Lind uppmanar ohämmat sina ursvenska blodskamrater att titta på "våra invandrare".
Men blicken bör nog för en gångs skull vändas tillbaka. Titta på våra ursvenskar istället...
TEXT: Bino Ghebrehawariat
Insändaren är i grund och botten en nobel uppmaning att "bryta äldres isolering", men spårar mot slutet ut i ohämmad etnocentrism och vit överlägsenhetskomplex.
Men det börjar oskyldigt. För att inte säga rart och rörande.
Empatiskt beskriver insändaren Jennifer Lind seniormedborgarnas verklighet som en dyster sådan. Hon menar att "de äldre" lever isolerade "...i skuggan, oftast ensamma och de får besök mycket sällan".
Undertecknads lösningar på detta komplexa samhällsproblem är att "låta ungdomar besöka våra äldre några timmar i veckan" eftersom det "vore berikande för ungdomarna och stimulerande för våra äldre". Men "framförallt", betonar Jennifer Lind, "skulle vårt samhälle öppnas upp mera".
Dittillsvarande är det inget ögonfångande med insändaren. Den är som vilken typisk insändare som helst: känslodriven, naiv och hyfsat verklighetsfrånvänd.
Men sedan händer nåt. Insändaren går ifrån att ha varit en oförarglig, ja nästan småmysig, deklaration för "de äldres" värdighet till en obehaglig inblick i rastänkandets svartvita världsbild.
Jennifer blickar bortom (ur)svenskhetens snäva horizont för att finna ett botemedel mot det kyliga och distanserade samhällsklimatet i Sverige:
"Titta på våra invandrare, de håller ihop och hjälper varandra mycket mer än vad vi ursvenskar gör".
Våra invandrare? Vadå "våra invandrare"? Pratar vi boskap här eller?
Plötsligt låter sympatiska Jennifer som en brittisk kolonialherre. Fullkomligt övertygad om att "invandrare" är alla "ursvenskars" kollektiva ägodel. Det här rasistiska språkbruket kan bäst diagnosticeras som ett symptom på den vite mannens (eller vita kvinnans) koloniala egocentrism. Eller rättare sagt etnocentrism.
Jennifer Lind uttalar sig utifrån ett vitt "ursvenskt" perspektiv, som den norm resten av världen kretsar kring. Hon talar oblygt, obehindrat och uteslutande i termer av "vi" och "våra" - och alla som enligt rådande raslogik inte kan kategoriseras inom ett "ursvenskt" vi påklistras det exkluderande epitetet "de".
Som vi alla vet vid det här laget så är "de", enligt rasismens grammatik, synonymt med den föreställda kateogorin "invandrare".
Totalt indoktrinerad i ett vi och dom tänkande klyver Jennifer en oerhört komplex verklighet i svartvita motpoler: vi och dom, svenskar och invandrare, eller för att vara helt korrekt: "ursvenskar" och "våra invandrare". Läsaren bjuds på ett segregerande verklighetsförslag helt befriat ifrån gråzoner - ett samhälle delat på två.
Det som skulle vara en välvillig protest mot samhällets kyliga behandling av "de äldre" förvandlas abrupt till en fortplantningszon för rasistiska tankeströmmningar. Den häller ännu mer vatten på vi och dom kvarnen och befäster den mentala segregation som genomsyrar den sociala atmosfären.
Ändock, Jennifer Lind uppmanar ohämmat sina ursvenska blodskamrater att titta på "våra invandrare".
Men blicken bör nog för en gångs skull vändas tillbaka. Titta på våra ursvenskar istället...
TEXT: Bino Ghebrehawariat
