Racism

It's In The Way

It's in the way you patronise
The way that you avert your eyes
The way that you cannot disguise
Your looks of horror and surprise

It's the assumptions that you make
On my behalf, and for my sake
And in the way you do not hear
The things we tell you loud and clear

It's in the way you touch my hair
The way you think the way you stare
It's right there in your history
Just like slavery for me

It's in the language that you use
The way that you express your views
The way you always get to choose
The way we lose

It's when you say "No offence to you"
And then offende me, as you do
It's in your paper policy
Designed by you, for you, not me

It's in the power you abuse
It's on TV, it's in the news
It's in employment, in your school
The way you take me for a fool

It's in the way you change my name
The way that you deny my pain
It's in the way that you collude
to tell me it's my attitude

It's in your false democrasy
It's in the chains you cannot see
It's how you talk equality
And then you put it back on me

It's in the way you get annoyed
And say I must be paranoid
It's in the way we have to fight
For basic fundamental human rights

It's in the invasion of my space
It's how you keep me in my place
It's the oppression of my race
IT'S IN MY FACE

© Andrea Cork

Från mysig safariexotism till fullfjädrad rasism

Att Afrika och afrikaner är synonymt med svält, misär, fattigdom, korruption, despotism, krig, idioti och stagnation i västerländsk mytologi är gammal skåpmat i det rasistiska skafferiet. Vid det här laget har man hunnit bli avtrubbad, ja rentav immun mot den västerländska propagandaapparatens koloniala schablonbilder av "eländets rike".

Men värst är ändå alla naturprogram om "den mörka kontinenten" som ter sig så ideologiskt oskyldiga, men fullkomligt dryper av rasistiska floskler om "det vilda Afrika". Klyschigt nog så heter Discovery Channels populära savann-sitcom just "Wild Africa". Det är en välregisserad "dokumentär" som tar med tittaren på en exotisk safariresa till världens största Zoo: Afrika. Dramaturgin är lika given som kolonial: Vita, modiga män iförda sina koloniala äventyrskläder sonderar terrängen i den farliga, men ack så spännande, djungeln. Oftast är det exotiska Disneydjur som är i fokus, men i virrvarret av sovande lejonhannar, strövande elefantflock och iscensatta djurslagsmål dyker livs levande, nakna, afrikaner upp. "Infödingarna" förekommer i bästa fall som birollsinnehavare, som lydiga ledsagare eller jovialiska uncle Tom-hjälpredor. Men oftast degraderade till statister eller avhumaniserade till studieobjekt där de "ociviliserade naturmänniskornas" uråldriga "naturtraditioner" dissekeras i den värsta rasbiologiska andan. En klassiker är när "naturfolken" gör upp eld på det gamla hederliga sättet och en låtsasjournalist med en självgod, klappa-på-huvudet-ton och bred, överentusiastisk australiensisk accent fascinerat utropar något i stil med att: "de här människorna lever precis som i stenåldern!". Kryddat med ett krokodiljägar-wow.

"Dom" har halkat efter i utvecklingen är undermeningen, "dom" här underliga, radikalt annorlunda Gudarna-måste-vara-tokiga-stereotyper som fastnat i tidsaxelns begynnelse. Men att utmåla afrikaner som fångar av tiden är ingalunda ett nytt fenomen, den här schablonbilden av afrikaner som civilisatoriska eftersläntrare är en rasistisk stereotyp av gammalt datum; den bygger på socialdarwinistiska evolutionstankar om att den "vita västvärlden" är civilisationens slutdestination och Afrika en slags evig sölkorv som aldrig hinner ikapp väst. Ett Afrika som för all evighet är fastfångat i evolutionsstrappans sista trappsteg. Därför har Afrikanska länder fått epiteten "tredje världen" och "utvecklingsländer", underförstått att västvärlden är den ultimata, ja den enda, ställföreträdaren för "första världen": industrialiserat, färdigutvecklat och modernt. Västvärlden är framtiden, den är civilisationens slutdestination.

Och Afrika? Ja, Afrika får naturligtvis agera västs negativa spegelbild: det omoderna, ociviliserade, outvecklade. Afrika: Mänsklighetens barndom. Det är i sådana låtsasdokumentärer som porträttet av en "utvecklingsstörd" kontinent smyger fram mellan de politiskt korrekta raderna och kulminerar i osmaklig västerländskt självsmicker. Självsmicker som masserar det västerländska egot och kittlar den imperialistiska devisen "Väst är bäst". Steget är inte alls långt ifrån mysig safariexotism till fullfjädrad rasism. Om ni inte tror mig, botanisera i Discovery Channels TV-tablå och välj och vraka ur det koloniala smörgåsbordet...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens ordspråk

Den vite mannens börda har alltid varit de "icke-vita" människornas börda.

Mannen på hundralappen

Lamin knådar ihop hundrakronorssedeln till en knölig pengaboll, slänger den hoptrasslade hundralappen på golvet och stampar på den. Han tar sedan upp sedeln, vecklar ut den grönvita klumpen, pekar på ansiktsporträttet som pryder valören och utbrister:
– Det här är den svenska vardagsrasismen i ett nötskal, att det officiella Sverige förbehållslöst firar en fullfjädrad rasist som Carl von Linné!

Att Carl von Linné utvalts till Lamins symboliska ärkefiende har sina historiska förklaringar. Växtforskaren von Linné planterade nämligen fröet till rasbiologin och vetenskapsrasismen. Det är inte många som känner till ”blomsterkungens” onda tvilling: ”rasbiologikungen”. Men Lamin kan sin historia.
– Det var ju inte bara blommor som von Linné bedömde och klassificerade, säger han med en lätt sarkasm i rösten.
Och fortsätter att avslöja Linnés rasistiska äventyr:
– Han gjorde samma sak med människor när han i vetenskapens namn fabulerade ihop en hudfärgshierarki där ”afrikaner” placerades längst ner i evolutionsstegen. Det sticker verkligen i ögonen att man firar von Linnés 200-årsjubileum med pompa och ståt. Herregud, det är ju som att fira Hitlers 50-års kalas, resonerar han och suckar uppgivet.
200-årsjubileet åt sidan. Blotta åsynen av en hundrakronorssedel är provocerande. Lamin beskriver hundralappen som ett symboliskt kvitto på den svenska vardagsrasismen.
– Varje gång jag ska betala med en hundring blir jag påmind om min sociala position längst ner i samhällstrappan, det blir en ofrivillig påminnelse om Linnés rashierarki som är smärtsamt aktuell än idag. Till och med bankomaten är rasist, raljerar Lamin halvallvarligt.

Rasism och exotism

Men vardagsrasismen sträcker sig bortom hundrakronorssedelns horisont. Enligt Lamin uppträder måndagsrasismen i skiftande klädedräkter. Å ena sidan i skepnad av exotismtörstande människor som vill klappa på hans ”afro” – ”som om han vore en hund”. Å andra sidan paketerad i rasistiska ”skämt” om att Lamin är släkt med gorillan Enzo. Och att leva sitt liv fastklämd i en social gråzon mellan rasism och exotism är själsligt påfrestande.
– Det är oerhört jobbigt att ständigt pekas ut som annorlunda. Det känns som att vara fångad i den vita människans spindelnät och hur mycket man än sprattlar är man fastkletad i en kolonial världsbild där vi ”svarta” alltid drar det kortaste strået, säger Lamin sorgset och sänker blicken.
– Annorlundaskapets mentala fängelse är outhärdligt, fortsätter Lamin med en nostalgisk röst. En röst som längtar till en annan plats, en annan tid. Långt bort ifrån diasporans dilemman.

"Förnekelsen av rasism är värst"

Att vara fängslad i annorlundahetens dystopiska träsk kallar Lamin för ”psykologisk tortyr”. Men det värsta är ändå att aldrig bli tagen på allvar, att aldrig bli trodd, att alltid beskyllas för att göra en höna av en fjäder:
– Förnekelsen av rasismen är värst. Man behandlas som en paranoid psykpatient som ser i syne. Man får hela tiden höra att man överreagerar, att det bara är ett missförstånd, att det bara var ett skämt. Din smärta osynliggörs och trivialiseras, det är som att övertyga folk om att man sett spöken, metaforiserar Lamin.
Sedan finns det de som har ett rasismalibi. Lamin ironiserar över att ”sådana typer” viftar bort rasismanklagelser med täckmanteln att deras bästa kompis eller partner är ”svart”.
– Som om det skulle vara en garanti för att man inte hyser rasistiska fördomar, tillägger Lamin med en gravallvarlig min.
Mimiken stelnar. Lamins stenhårda ögon signalerar allvar. Mungiporna är linjalraka. Han höjer fingret och reser rösten för att göra sin stämma hörd i cafeterians kakofoni:
– Ingen är immun mot rasism! Rasismen är en kultur, ett kulturellt arv som vilar över det svenska samhället.
Och det har vi mannen på hundralappen att tacka för.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

FOTNOT: Lamin heter egentligen något annat

Dagens ordspråk

"Neger", "färgad", "caffer": (o)kärt barn har många (ök)namn

HipHop, MTV och rasism

Många vita medelklasssvenssons är kroniska populärkulturstorskar. Var och varannan mening som verbaliseras ur deras förprogrammerade munnar är indränkta i extremt klichéartade och tröttsamma MTV-referenser. Om man råkar vara "svart" och därmed, enligt populärkulturens rasistiska logik, "cool" och "street" vet stereotypsfrossandet inga gränser. En klassisk hälsningsfras som "hej" eller möjligtvis "tjena" byts snabbt ut mot ett hip-hop inspirerat "Yo" i pseudomötet med den "svarta" mannen – eller snarare den koloniala fantasin av den "svarta" mannen. Det är så oerhört påfrestande för sinnestillståndet att konstant behöva exponeras för en gränslös stereotypisk exotism: att bemötas som att man har hip-hop i blodet. Slitna MTV-skämt om "pimpande" och sexuella anspelningar på svarta mäns libido och kukstorlek är också givna ingredienser i stereotypsarkivet. Som broder, och syster givetvis, är man infångad i det stereotypiska fängelset: hur man än klär sig, hur man än beter sig så är det schablonbilden av "svarta" rappande gangsters med skyhög coolhetsfaktor som etsat sig fast i den västerländska hornhinnan. Den koloniala mediefabrikens klichébilder förhindrar babylons hjärntvättade folkmassa att se oss för vad vi är: individer av kött och blod, inte vandrande rasstereotyper eller själlösa skyltdockor ryckta ur en flashig hip-hop video.

Än värre är det när vita knarksugna brats och bratwannabes trevande närmar sig och kallpratar nervöst, oftast med patetiskt ytliga och rutinmässiga försök att charma sig fram till kärnfrågan. Standardkomplimangerna ”coola brillor!”, ”snygga pjucks” eller den alltid lika populära mjuka-upp-frågan ”vart har du köpt din kepa?” är klassiska isbrytare som föregår en oblyg förfrågan om knark. ”Vet du vart man kan köpa lite röka?” frågar de knarkälskande pojkarna ogenerat, precis som om det var den mest naturliga frågan i världen, vilket det också är enligt den rasistiska föreställningsvärld som synonymiserar svarta män med knarklangare. De knarksugna vita männen navigeras naturligtvis av nyhetsmediernas och populärkulturens rasstereotyper: för det är onekligen så bröder framställs i tidningar och i TV-rutan: som knarksäljande ligister, eller ”häftiga” jamaicaner som jovialiskt säljer marijuana till ljudet av exotiska karibiska toner (tänk Cool runnings). Så provocerande, förnedrande, irriterande och stigmatiserande – och när man reagerar och säger ifrån på skarpen möts man av samma gamla vanliga skådespelaraktiga oförstånd. Man anklagas, i linje med traditionell härskarteknik för att överreagera och missförstå. Och i 9 fall av 10 kulminerar incidenten i vardagsrasistens evinnerliga ”jag-är-inte-rasist-försvarstal”, därifrån är steget inte långt till larviga anklagelser om ”omvänd rasism”…Att ständigt behöva (miss)tas för knarklangare är naturligtvis psykologiskt påfrestande för en broder, en sådan till ytan oskyldig handling blir i upprepningens regi ett mentalt tortyrredskap som automatiskt föder en skepsis på stand-by mot okända vita män. Som broder utvecklar man en vit-man-känslig radar som går på högvarv när ofredare befinner sig på obehörigt avstånd.

Det är sådana rasistiska incidenter i vardagen som gör rasismen till en ständig plågoande och avlar fram frustrerade svarta själar på löpande band. Och det är i sanningens namn svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta ogenomträngliga mentala sköldar mot rasismens giftiga pilar eftersom dagens rasism är subtil och svårdetekterad. Den moderna rasismen är som bekant
annorlunda än den gamla rasismens rasistiska glåpord och lynchningar, men precis lika rasistisk.

Och oftast börjar det ju med ett till synes oskyldigt ”hej”, eller rättare sagt ”yo”.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

MacDonaldstäthet och misstänkt rasdiskriminering

MacDonalds, MacDonalds och åter MacDonalds...Göteborg måste vara den MacDonaldstätaste staden i norra Europa. Det har vi, en trio huvudstadscentriska (eller snarare "miljonprogramscentriska") 08:or, kommit fram till efter en (o)vetenskaplig empirisk undersökning. Varje gathörn i denna pseudocharmiga hamnstad (miss)pryds av den amerikanska "entrepenörsandans" stoltaste export, skräpmatens zidane: MacDonalds. MacDonalds Inc. måste ha skrivit ett gigantiskt kontrakt med Göteborgs kommun, för en sån här översynlig kulinarisk kolonisering har sällan skådats. Staden "stoltserar" med typ en Burger King och ingen Max så långt näsan kan dofta och vi frågar oss ironiskt: "Vad hände med den konsumtionens "mångfald" som lovas av kapitalismens förrädiska locktoner?". Nåja, MacDonaldskolonisationen åt sidan...I skrivande stund befinner vi oss i en sliten förort och groggar smuggelvodka med billiga red-bull kopior (vad trodde ni? Riktiga red-bull är 3 ggr dyrare och smakar exakt likadant...). Det är så den moderna arbetarklass/blattegenerationen firar religiösa högtider i det "sekulariserade" Sverige. Ensamma, olyckliga och alkoholiserade i ett arkitektiskt missfoster i stadens utkanter...Ironiska skämt å sido, Göteborg lever inte upp till sitt (överdrivet ?) jovialiska rykte men vi älskar varje minut som de sanna levare vi är! Annars kunde vår regionala minisemester ha fått en bättre start. Vid ankomsten stötte vi på en, milt uttryckt, otrevlig hotellreceptionst som på ett klockrent vis förkroppsligar ett oerhört påfrestande fenomen som genomsyrar våra (vardags)liv: den svenska vardagsrasismen. Men nu stressar de salongsberusade grabbarna mig att hoppa in i duschen så den verklighetsbaserade anekdoten om vardagsrasismdebaclet får sparas till en annan dag. Men för er rasismintresserade; var inte oroliga, vi kommer att få anledning att återvända till detta delikata ämne i den digitala framtiden...Håll ett vakande öga på min blogg, rasism kommer att vara ett givet samtalsämne...

Mirror mirror

Spegelbilder...