Iskall rasism

"Jag tycker att det är viktigt att det finns ett alternativ som visar att jag menar allvar med vad jag säger. "Neger" är en folkgrupp bland andra."

Insiktsfulla ord av Björn Brückmann, ägare av en glassbar i Båstad, som hamnat i blåsväder för sin vägran att byta namn på en glassdessert som döpts till det rasistiska epitetet "Negerkyss".

Journalistens (evigt) "glömda" följdfråga:

"Jaså? Vilken folkgrupp då?"

Den makabra historien finns att läsa i sin helhet i Expressens arkiv under rubriken "Negerkyss" blir "Eskimåkyss"

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Ursvenska ägodelar

I senaste numret av lokaltidningen Mitt i Tensta Rinkeby (Torsdagen den 20 november 2007, Nr 47, årgång 8) har redaktionen publicerat en märklig insändare som exponerar läsaren för stereotypa utsagor om de föreställda kollektiven "ursvenskar" och "invandrare".

Insändaren är i grund och botten en nobel uppmaning att "bryta äldres isolering", men spårar mot slutet ut i ohämmad etnocentrism och vit överlägsenhetskomplex.

Men det börjar oskyldigt. För att inte säga rart och rörande.

Empatiskt beskriver insändaren Jennifer Lind seniormedborgarnas verklighet som en dyster sådan. Hon menar att "de äldre" lever isolerade "...i skuggan, oftast ensamma och de får besök mycket sällan".

Undertecknads lösningar på detta komplexa samhällsproblem är att "låta ungdomar besöka våra äldre några timmar i veckan" eftersom det "vore berikande för ungdomarna och stimulerande för våra äldre". Men "framförallt", betonar Jennifer Lind, "skulle vårt samhälle öppnas upp mera".

Dittillsvarande är det inget ögonfångande med insändaren. Den är som vilken typisk insändare som helst: känslodriven, naiv och hyfsat verklighetsfrånvänd.

Men sedan händer nåt. Insändaren går ifrån att ha varit en oförarglig, ja nästan småmysig, deklaration för "de äldres" värdighet till en obehaglig inblick i rastänkandets svartvita världsbild.

Jennifer blickar bortom (ur)svenskhetens snäva horizont för att finna ett botemedel mot det kyliga och distanserade samhällsklimatet i Sverige:
"Titta på våra invandrare, de håller ihop och hjälper varandra mycket mer än vad vi ursvenskar gör".

Våra invandrare? Vadå "våra invandrare"? Pratar vi boskap här eller?

Plötsligt låter sympatiska Jennifer som en brittisk kolonialherre. Fullkomligt övertygad om att "invandrare" är alla "ursvenskars" kollektiva ägodel. Det här rasistiska språkbruket kan bäst diagnosticeras som ett symptom på den vite mannens (eller vita kvinnans) koloniala egocentrism. Eller rättare sagt etnocentrism.

Jennifer Lind uttalar sig utifrån ett vitt "ursvenskt" perspektiv, som den norm resten av världen kretsar kring. Hon talar oblygt, obehindrat och uteslutande i termer av "vi" och "våra" - och alla som enligt rådande raslogik inte kan kategoriseras inom ett "ursvenskt" vi påklistras det exkluderande epitetet "de".
Som vi alla vet vid det här laget så är "de", enligt rasismens grammatik, synonymt med den föreställda kateogorin "invandrare".

Totalt indoktrinerad i ett vi och dom tänkande klyver Jennifer en oerhört komplex verklighet i svartvita motpoler: vi och dom, svenskar och invandrare, eller för att vara helt korrekt: "ursvenskar" och "våra invandrare". Läsaren bjuds på ett segregerande verklighetsförslag helt befriat ifrån gråzoner - ett samhälle delat på två.

Det som skulle vara en välvillig protest mot samhällets kyliga behandling av "de äldre" förvandlas abrupt till en fortplantningszon för rasistiska tankeströmmningar. Den häller ännu mer vatten på vi och dom kvarnen och befäster den mentala segregation som genomsyrar den sociala atmosfären.

Ändock, Jennifer Lind uppmanar ohämmat sina ursvenska blodskamrater att titta på "våra invandrare".

Men blicken bör nog för en gångs skull vändas tillbaka. Titta på våra ursvenskar istället...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens klassiker: Frispråkig biståndsminister

Avdelningen "Dagens klassiker" tar upp uppmärksammade rasistiska utspel som skett i det förgångna. Syftet är att göra historiska nedslag i den svenska rasismens arkiv och uppmuntra till eftertanke, samt visa att historien ibland inte är något annat än en tjatig repris av sig själv. Att människor i maktpositioner gör rasistiska utspel och att prominenta journalister vägrar att kalla rasism för rasism fungerar än idag som kvitton på det offentliga rummets ojämlika landskap. Dagens klassiker handlar om en incident med den skandalomsusade f.d. biståndsministern Jan O Karlsson (s) i huvudrollen för ett par år sedan.

Minns ni?

"Vad har vi gjort för negrerna idag?" frågade sig den omstridde integrations- och biståndsministern Jan O Karlsson (s) på ett Sida-möte inför ett hundratal Sida-anställda för ett par år sen, enligt Aftonbladets arkiv.

Och biståndsministern fortsatte sin rasistiska räd genom att använda sig av det koloniala och extremt arroganta uttrycket "ute i bushen" om de länder i Afrika som tar emot svenskt bistånd.

För den som är införstådd i det faktum att biståndsindustrin genomyras av en kolonial kombination av rasistisk paternalism, vit överhöghetsmentalitet, ojämlika maktförhållanden och ekonomisk utsugning kommer biståndsministerns "kränkande ord" (läs: öppet rasistiska uttalanden) inte som någon större överraskning.

Föga överaskande är även Aftonbladets ovilja att rubricera Karlssons uttalanden som rasistiska. Istället används, som brukligt är i svensk journalistik om rasism, ett pärlband av förskönande omskrivningar för att beteckna biståndsministerns verbala övertramp. Jan O Karlsson kallas för "grodmannen" istället för rasist. Det berättas att han använde "kränkande ord" istället för rasistiska ord.

Även andra involverade aktörer undviker konsekvent att använda R-ordet för att beskriva händelsen. Maria Norrfalk, generaldirektör på SIDA, anser att Karlssons valde ett "dåligt ord". Norrfalk beklagar att Jan O Karlsson använde sig av ett "dåligt ord", men håller fast vid att "informationen var bra, men uttalandet olyckligt". Dock är hon noggrann med att poängtera att hennes frispråkige (för att uttrycka sig milt) kollega inte sa det "på ett nedlåtande eller kränkande sätt."

Hur kan en vit man i en maktposition någonsin spotta ur sig en sån extremt rasistiskt laddad term som "neger" utan att det varken är nedlåtande eller kränkande?

Det är oroande att händelser av öppet rasistisk karaktär konsekvent tonas ner i svensk journalistisk. Västerländsk bistånd som ett maktverktyg och politiskt påtryckningsmedel är ännu mer oroande.

Men mest oroande är att Joe Frans, "socialdemokratisk riksdagsledamot med rötter i Ghana", betraktar negersägande Jan O Karlsson "som en av sina främsta bundsförvanter i kampen mot rasism".

För med vänner som Jan O Karlsson, vem behöver då fiender Joe Frans?

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Svart magi i vita medier

Smygrassejournalist löper amok i Kungsbacka Tidning

Den senaste veckan har en provocerande artikel i obskyra Kungsbacka Tidning orsakat en (tyst) minidebatt i mediesverige. I artikeln med rubriken "Yngling försökte råna Varlakiosken" står det vid upprepande tillfällen att det misstänkta rånförsöket utfördes av "en svarting". Den relativt okända lokaltidningens rasistiska övertramp "avslöjas" nu av branschtidningen Resumé i veckans nummer.

Den hudfärgsbesatta artikelförfattaren missar inte ett enda tillfälle att svartmåla "ynglingen" som misstänks för ett rånförsök mot en kiosk. Resumé räknar upp ett pärlband av formuleringar där det rasistiska epitetet "svarting" (miss)brukas för att "beskriva" den misstänkte gärningsmannen.

Här följer ett urval av den chauvinistiske journalistens rasismfrossa:

"En svarting försökte sig på ett rån här i lördags".

"Det var i fredags mitt på ljusa dagen som svartingen försökte råna kiosken intill Varlaskolan."

"När svartingen blev varse att expediten tryckt på larmknappen, då tog rånaren till flykten."

Emellanåt visar den agendadrivande journalisten upp sin "mjuka sida" när han, för omväxlings skull, använder sig av politiskt korrekta och lightrasistiska formuleringar:

"Signalementet på den svarte rånaren är 180-185 centimeter lång, mycket svart, klädd i mörka kläder".

"­Hit med pengar...annars skjuter jag! ropade den svarte rånaren."

Vid det här laget kan det inte ha undflytt någon läsare att den misstänkte gärningsmannen är "en svarting"! Under täckmanteln att skriva om ett rånförsök bedriver Kungsbacka Tidning istället en rasistisk häxjakt på "svartingar".

Men chefredaktören Kurt Johansson vägrar att kalla en katt för en katt. Eller snarare en rasist för en rasist. Istället försvarar han sin kollega mot anklagelser om rasism:
- Jag tror inte att han är rasist, men det här tyder på att han har spårat ut på något sätt, säger han till GT.se.

Kurt Johansson lovar dock att framföra en offentlig "ursäkt" i nästa nummer av Kungsbacka Tidning och klargöra att ”det är olämpligt att peka ut en viss ras”.

En "viss ras"? Jaså Kurt Johansson. Vilken ras då?


TEXT: Bino Ghebrehawariat

"Sarko" som bilförsäljare

Skulle du köpa en begagnad bil av den här killen?

Eller än viktigare.

Skulle du rösta på den här killen i ett presidentval?

FOTO: filafp.blogspot.com
TEXT: Bino Ghebrehawariat

Vita Debaser spelar "färgad dansmusik"

"På klubbsidan vill vi ha mer färgad dansmusik, det har varit mycket vit musik på Debaser"

Etnocentriskt, eller rättare sagt "rascentriskt", sagt av Annelie Åkerstedt, vd och en av Debasers ägare, till en SvD reporter i samband med rockklubben Debasers övertagande av Mondo.

Det "ofärgade" Annelie Åkerstedt menar med "färgad dansmusik" är, om än på omvägar, att Debaser ska börja spela hip-hop. En gång i månaden.

Underförstått att "vit" är färglös. Norm. Original. Mänsklighetens blueprint kort och gott.

Den vita människan är alltings mått. Fortfarande.

"Färgad dansmusik". Den smygrasistiska termen går direkt in i den koloniala ordbokens topplista.

Nu ska jag gå och försöka tvätta av mig "färgen"...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

(Väst)världsbanken "utrotar fattigdom"

"Working for a world free of poverty"

Det är världsbankens filantropiska motto. Eller rättare sagt kapitalistisk goodwill retorik i sin smutsigaste förklädnad.

Världsbanken framställer sig som en godhjärtad pick-nick organisation medan brasilianska slavarbetare, oavlönat eller för symboliska svältlöner, sliter på sockerplantagen för att tillfredsställa "I-ländernas" omättliga konsumtionsbehov.

"Giv oss förnyelsebar energi. Vi behöver etanol!", skriker det västerländska konsumtionsmonstret.

Sagt och gjort. "Svarta" och "indianättade" brasilianare forslas till sockerplantagen för att arbeta under slavförhållanden och producera näring till den kapitalistiska parasiten.

I bästa fall får de fattiga plantagearbetarna betalt i kaffepengar, eller matkuponger. Men oftast rör det sig om billig eller gratis arbetskraft. Eller för att tala klarspråk: slaveri.

Precis som för i tiden då portugisiska kolonisatörer tvingade afrikanska slavar att svettas blod i sockerrörsplantagen.

Och "väst" skrattar hela vägen till (världs)banken. Då och nu.

Under tiden arbetar världsbanken outtröttligt "for a world free of poverty".

Visst. Och "Operation Iraqi freedom" handlade inte om oljan...

Det finns lögn, förbannad lögn och nyliberal propaganda.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens "kunde inte säga det bättre själv"

"Vi behöver egentligen inget Sverigedemokraterna, vi har redan folkpartiet."

Sagt av professor Masoud Kamali till Stockholms Fria Tidnings nättupplaga.

"Negerskämt" förklädda till "U-landsskämt"

Aftonbladets populäre bloggprovokatör Alex Schulman roar sig med att kläcka ur sig maskerade "negerskämt", subtilt inbakade i rasistisk "U-landshumor", i sin välbesökta blogg "Att vara Alex Schulman". Här kan det kritiska ögat se hur en "ny" form av smygrasistisk humorgenre (läs: politisk korrekt rasism) skissas upp i Schulmanfamiljens bloggsamhälle. Schulman, eller Alex som han så familjärt kallas av hans trogna och idoliserande bloggbesökare, låter sin rasistiska "humor" härja fritt i bloggrymden. Till Schulmanfansens stora förtjusning.

Schulman skriver, utan att bita tungan, att "En kommenterare påpekar klokt att det är mycket roligare med uttrycket 'u-landsproblem', som jag ska börja använda flitigt."

Varvid han snabbt infriar sitt löfte om att börja använda uttrycket "flitigt" och målar upp scenarion där det nylanserade uttrycket kommer väl till hands:

"Typiska sammanhang där man kan använda uttrycket 'vilket u-landsproblem' (...) .
'Jag är så jävla hungrig.' Vilket u-landsproblem.
'Jag är så jävla törstig.' Vilket u-landsproblem."

För att därefter efterlysa en tävling i brist på empati och respekt för mänskligt lidande. Schulman frågar i all sin okänslighet och skrämmande distans till människolidande om "Andra förslag?"

Resultatet blir en kapplöpning i rasistisk smaklöshet. Gehöret från Schulmans virtuella arme är överväldigande, det fullkomligt väller in med obehagligt kreativa förslag om hur och när den färskt lanserade termen "vilket u-landsproblem" kan tillämpas. Majoriteten av förslagen är, hör och häpna, kopplade till svält, uppsvullna magar och flugor = Afrika.

Det har stormat rejält kring Schulmans blogg innan, men det lär inte göra det den här gången eftersom det är helt okej att göra sig lustig på afrikaners bekostnad i "västerländsk" kultur...

Det är som om Schulman väcker en kulturtenocentrisk, smygrasistisk och negerskämtsälskande björn till liv. Något som legat och puttrat under den politiska korrekthetens lock exploderar upp till ytan.

Ett axplock av bloggläsarnas förslag. Håll till godo:

Kreative "joe" föreslår: "jag har så tjock mage"

"Patrik" är inne på samma linje: "jag går aldrig upp i vikt"

"Louise" fortsätter på det populära svältande-barn-i-Afrika-temat: "Det är flugor som kryper i mina ögon och jag orkar inte vifta bort dem."

Signerat "Eye of the Beholder" vill inte vara sämre med flugskämten: "Jag har så jävla många flugor i ögonen. "

"Pontus Lindberg" tar det till en helt ny nivå med sin extremt (ras)fördomsfulla trestegsraket:

"Jag slog min unge över ögat, men lyckades bara döda 6 flugor."

"Har nån sett vem som snodde mina blygdläppar?"

"Nu har pattarna slagit mig på knäna hela dagen!"

Och han är medveten om rasism/elakhetsgraden på sina "skämt": "De här kommer lätt att bli censurerade och borttagna."

Flitige "Pontus Lindberg" försöker överträffa sig själv en kommentar senare med en ny trio av vulgära "u-landsskämt":

"En chimpanshanne tog min mödom!"

"Pappret var slut, så jag fick torka mig i arslet med Kalashnikoven!"

"Det var jävligt trångt på bussen till Addis Abbeba [sic] i morse, men jag hittade en plätt på motorhuven!"

"Elvin Alic" är lite svalare i sin framtoning men väl så empatilös: "Jag kommer troligtvis att vara död innan jag fyller 35..."

"Jonte" vill inte vara sämre: "Fick stå på bussen igen. Vilket jävla U-landsproblem"

Det finns många, många fler smutsiga och människoföraktande förslag på när man kan använda det schulmanska uttrycket "vilket u-landsproblem". Bara att gå in i hans blogg och lusläsa kommentarerna. Den rasistiska kavalkaden av "u-landsskämt" tar aldrig slut känns det som. Men det är lätt att hålla sig för skratt...

Viktigt att poängtera är att det även finns ett fåtal "kritiska" röster i kommentatorslistan, men dessa drunknar i smygrasismens svallande vågor.

Ja, "u-landsvitsarna" haglar i Schulmans blogg. Men det ironiska med Schulmans blogginlägg är att den ger uttryck för ett klassiskt "I-landsproblem": Rasism.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Samvetsshoppingens unkna ansikte

Som att våldta med kondom ungefär...

FOTO: Bino Ghebrehawariat
TEXT: Bino Ghebrehawariat

Fyra eviga frågor som ger mig kronisk huvudvärk

1. Får jag känna på ditt hår?

Nej, men du kan få känna på mina knytnävar!

2. Vart är du ifrån?

Frågan är schizofren till sin natur:

Svarsalternativ a) Jag är från Etiopien. "Nej, vart i Stockholm är du ifrån?" kontrar "intervjuaren". Förvirring råder.

Svarsalternativ b) Jag är från Tensta. "Nej, jag menar vilket land kommer du ifrån?" säger etnicitetsundersökaren. Förvirring fortsätter att råda.

Svarsalternativ c) Jag är från Sverige! "Ja, självklart är du svensk. Men vart har du dina rötter?" frågar amatöretnologen. Vadå rötter? Jag är född här.

Svarsalternativ d) Vart kommer DU ifrån? Vänder du på steken får du omedelbart en konfunderad respons: "Öh...jag...ehm...öh...Jag förstår inte vad du menar...jag är ju svensk ju...men min farfarsfarsfarfar var ju belgare...i och för sig...men jag är svensk!". Cirkeln är sluten. Det handlar fortfarande om "ras".

Vi är alla invandrare om man skrapar på den rasorienterade nationalismens bleka yta. So cut the bullshit!

3. Vart har du dina rötter?

En mer irriterande och obehagligare variant av "vart är du ifrån?" frågan...

4. Hur stavar man till ditt efternamn?

G H E B R E H A W A R I A T för 7 356:e gången!

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens ideologiska ordval

Ibland säger ett ordval mer än tusen ord.

Dagens ideologiska ordval: "Upptäcksresor"

I skeva historieböcker väljer man oftast att prata om vita mäns "upptäcksresor" till Afrika.

Istället för att kalla saker vid sitt rätta namn: Kolonialism, imperialism, skövling, utsugning, ockupation, slaveri och militära våldtäkter.

Genom att ersätta dessa negativt laddade ord med den gulliga termen "upptäcksresor" framställs kolonialismens blodiga korståg som mysiga utflykter till "fjärran" länder. Och kallblodiga mördarimperialister som Columbus skönmålas i västerlandets sago(historie)böcker som trevliga hobbyseglare.

Små ord kan göra stor skillnad.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

"Afrohår" och tuttar

Den fruktlösa dialogen

Hon frågade entusiastiskt: "Får jag känna på ditt afro?"

Jag svarade irriterat: "Nej, det får du inte!"

Hon frågade: "Varför inte?"

Jag frågade bitskt tillbaka: "Får jag känna på dina tuttar?"

Hon svarade oförstående: "Nej! Det får du verkligen inte. Varför skulle du få göra det?"

Jag motfrågade blixtsnabbt: "Varför inte?"

Hon svarade märkbart irriterat: "Jag är inget köttstycke för manliga händer att knåda på!"

Jag svarade med samma mynt: "Och jag är inget exotiskt djur för vita händer att klappa på!"

Hon röt: "Det är inte samma sak!"

Jag röt tillbaka: "Det är precis samma sak!"

"Sexist", snäste hon.

"Rasist", fnös jag.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens rasistiska rubrik

"Reich lånade Afrikas puls"

Avdelning "Kultur Scen" (DN, Söndag 20 Maj 2007, s. 8)

Samme Nyström sjunker ännu djupare i rasismens kvicksand med en utomordentligt kolonial rubrik som sticker i ögonen. Ord är överflödiga. Rubriken talar sitt eget exotiserande språk. Högt och tydligt.

Artikeln berättar en välbekant historia: Vit man (vem annars?) åker på kolonial studieresa till "Afrika" och lånar "Afrikas puls". Vart ska annars en vit musiker hämta inspiration ifrån än i en vibrerande discokontinent som sjuder av musikalisk puls och inneboende dansrytmer? Nyström menar väl inte att Afrika har rytmen i blodet? Jodå, Nyström menar exakt det. Han emanciperar sig ifrån den politiska korrekthetens strama tyglar och frossar ohämmat i de rasistiska flosklernas (o)heliga moder : den om rytmen i blodet.

Tvärsäkert konstaterar "Afrikakännaren" Nyström att: "I Afrika är grundpulsen (...) underförstådd och hörs inte. Den bor endast i den enskilde musikerns eller dansarens egen kropp."

Rytmen, eller pk-termen pulsen som Nyström använder, bor alltså i "afrikanens" kropp. Som en slags musikalisk parasit som är inristat i alla "svarta" människors genetiska kod. Att rytmen är en ärftlig och kronisk egenskap blir den obehagliga, för att inte säga rasbiologiska, undertonen. Det är en evig (ras)egenskap som för evigt är inristat i en uppdiktad, i bemärkelsen icke-existerande, "afrikansk folksjäl". Slutsats: Det musikaliska arvet rinner i de afrikanska venerna och artärerna. Biologiskt överförbart från generation till generation. Eller kort och gott: Rytmen ligger i blodet.

Tack för den rasbiologiska uppdateringen Nyström! Carl von Linné applåderar nog frenetiskt i sin grav.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens koloniala kommentar

"Att afrikansk musik hänger samman med dans vet nog alla."

Avdelning "Kultur Scen" (DN, Söndag 20 maj 2007, s. 8)

Rasistiska fantasier löper amok när DN:s kulturskribent Martin Nyström förlorar sitt journalistiska Jag i koloniala klyschor. Afrika, musik och dans. Verkligen en otippad treenighet i västerländsk rasmytologi. Martin Nyström vinner varken originalitetspoäng eller antirasistiska guldstjärnor i min bok, men erhåller dock en sarkastisk eloge för att han med en imponerande träffsäkerhet trampat rätt in i det rasistiska klaveret.

Nyström ligger även i pole position för att ta hem guldmedaljen för årets mest korkade och substanslösa påstående: "Att afrikansk musik hänger samman med dans vet nog alla."

En rimlig följdfråga. Hänger inte i princip all musik ihop med dans? Nej, tydligen inte. Eftersom "alla" vet att det är just afrikansk musik som hänger ihop med dans. Inget annat.

Att Nyström talar ett kolonialt språk märks i hans stereotypa och löjligt homogena beteckning "afrikansk musik". Vadå afrikansk musik? Kan du vara lite mer specifik tack Mr. kulturvetare?

Och att Nyström, DN:s självutnämnde "Afrikaexpert", pratar om de koloniala myternas Afrika som ett enda stort land säger allt om hans rasistiska världsbild. Och den (o)kunskap han förmedlar.

Varningsflagg hissas på högsta höjd...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens ideologiska propaganda

"Ingen modell har visat sig vara effektivare för att utrota fattigdom än marknadsekonomin."

Avdelning "Ledare Signerat" (DN, Söndag 20 maj 2007, s. 4)

DN:s ledarskribent Niklas Ekdal lovsjunger kapitalismens förtjänster som fattigdomsutrotare.

Hur i hela fridens namn kan kapitalismen påstås "utrota fattigdom" när den i själva verket hämtar sin näring ifrån en ojämlik global resursfördelning? 2 procent av världens befolkning äger och kontrollerar 50 procent av jordens resurser, varav en överväldigande majoritet av resursslukarna är vita kapitalister ifrån den västerländska hemisfären. Fattigdomsutrotare? Yeah right Niklas Ekdal...

Mycken får man höra av kapitalismens fanbärare innan arbetarklassöronen trillar av.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Konsten att prata rasism utan att nämna R-ordet

I häromdagens DN (14/5) under avdelningen "Special Politik" fanns det ett stort mittuppslag som berörde ett politiskt brännbart ämne som diskuterats livligt i det offentliga rummet på senare tid, nämligen Sverigedemokraternas framfart i det politiska finrummet. Artikeln hade rubriken "Politiker får lära sig att ta sd-debatten" och handlade i korthet om retorikkonsulter från Gringo och Expo som utbildar politiker i hur man bemöter Sverigedemokraterna i politiska debatter.

Det intressanta med artikeln är inte att den handlar om att "ta debatten" med sd, utan att den belyser ett fenomen som är utmärkande för svensk journalistik: en konsekvent vägran att säga det tabubelagda, nästan förbjudna, "R-ordet". Rasism. Här har artikelförfattaren (Tove Nandorf) skrivit två sidor om ett uppenbart rasistiskt parti utan att explicit använda termen rasism en enda gång. Det måste vara något slags inofficiellt världsrekord i att undvika R-ordet.

Mainstream-journalister väljer konstant, för det rör sig självklart om ett (ord)val, att benämna sd:s glasklara rasistiska agenda med förskönande omskrivningar såsom främlingsfientligt och invandringsfientligt, bara för att nämna några frekvent förekommande ersättningsord. "Snällare" adjektiv som högerextremistiska, kulturnationalistiska, invandrarfientliga och det i särklass populäraste rasismsubstitutet, främlingsfientliga är andra standardbeteckningar som (över)används flitigt av journalistkåren i artiklar om sd. Den korrekta termen för att beskriva sd:s politiska retorik: rasistiskt, lyser dock med sin frånvaro i journalistikens språkregister.

Artikeln i fråga är inget undantag, skribenten och hennes intervjupersoner vägrar ta R-ordet i sina självcensurerade munnar. Däremot frossas det i mindre värdeladdade epitet som ultranationalistiskt och extremhögern. Vi får även, hör och häpna, lära oss att sd är invandringsfientliga. Nähä? Sd buntas ihop som en del av andra nästanrasistiska ideologiska rörelser: invandringskritiska nationalistparterna, extremnationalistiska och främlingsfientliga rörelserna är andra mjukare etiketter som påklistras sd. Den smickrande namnleken går sedan på autopilot när artikeln fortsätter att leka undvikarleken, sd porträtteras artikeln igenom som allt förutom, ni gissade det, rasistiskt. Och listan på de fantasifulla, ja nästan estetiskt konstnärliga, ordsubstituten blir bara längre. Sd kläs i avancerade ordsammanslagningar som missnöjespopulistiskt parti och kulturetnocentriska och som läsare irrar man lätt bort sig i begreppsdjungeln. Varför inte bara kalla en katt för en katt? som Sarkozy så nonchalant uttryckte det i samband med förra höstens "förortskravaller" i Paris (när man ändå talar om de rasistiska trollen).

Men nej. Journalistikens sannings(o)sägare vägrar att kalla rasism för rasism. Och att vägra erkänna rasismen är, historiskt sett, en kolonial härskarteknik som är symptomatisk för hela vä(r)stvärlden. Istället har alla mäktiga opinionsbildare (läs: propagandamän) och ordingenjörer uppfunnit ett pärlband av förskönande omskrivningar för det delikata R-ordet. Men det är väl som det slitna ordspråket säger att "kärt barn har många namn". Och vilket är väl västvärldens käraste barn om inte rasismen?

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Först kom rasismen, sen kom svartskallarna

När man diskuterar rasism i Sverige får man ofta höra genomskinliga folkhemsutopiska argument om att rasism är ett nytt fenomen i det svenska samhällsklimatet. Det hävdas, helt ogenerat och helt utan grund, att det imaginära folkhemmmet var ett klasslöst och rasismfritt samhälle.

"Landet lagom" framställs i skeva läroböcker som det lilla snälla landet i norra Europa som är "världsbäst på jämställdhet". Bilden som serveras i historieböckerna är den av ett idylliskt nationsbygge där hemskheter som rasism, kolonialism, antisemitism, kvinnoförtryck och etnisk/raslig förföljelse lös med sin frånvaro.

Men ett sådant utopiskt Sverige existerar blott i historieböckerna, ty i verkligheten har rasism och annat ideologiskt otyg varit givna ingredienser i den svenska historiens tidsaxel. Den officiella historieskrivningen yppar inte ett ord om systematiska förföljelser av samer, tvångssteriliseringar av "tattare", etniskt förtryck av romer (mer kända under det rasistiska öknamnet zigenare) eller om antisemitisk diskriminering av judar. Inte heller talas det högt om grundandet av Rasbiologiska Institutet 1922, vilket var ett statligt raslaboratorium där låtsasforskare rangordnade de olika "raserna" i en (o)mänsklig hierarki.

Prominenta rasforskare som Carl von Linné ägnade sig åt att bedöma och klassificera människor efter hudfärg enligt den klassiska koloniala logiken: "ju svartare, desto sämre" och vice versa "ju vitare, desto bättre". Högst upp i utvecklingsstegen hamnade, föga förvånande, den påhittade vita ras som Linné i all sin uppfinningsrikedom kallade för "Homo europaeus". Homo europaeus var en tjusig latinsk beteckning på vit europé. Homo europaeus förärades med avundsvärda rasegenskaper som hans negativa spegelbild: "Homo afer" ("Afrikanen") bara kunde drömma om. Homo europaues beskrevs som en vit, muskulös, livlig och uppfinningsrik figur som behärskades av sin moder. Man behöver inte vara kärnfysiker för att lista ut vem som drog nitlotten i Linnés raslotteri: som brukligt är i västerländsk raslogik fick den "svarta" människan vara människofamiljens "svarta får". Den vite mannens motpol ; Homo afer svartmålades, i dubbel bemärkelse, som svart, slapp, trög, lat och allmänt korkad och impulsstyrd halvmänniska som behärskades av godtycke.

Vetenskapsrasismen hade fått ett stadigt fotfäste i Sverige redan på 1700-talet, ca: 200 år innan Rasbiologiska Institutet upprättades i Uppsala 1922. Detta tack vare "blomsterkungens" ihärdiga rasforskning som planterade fröet till seglivade rasstereotyper, vilka blev viktiga instrument i rättfärdigandet av det koloniala projektet och vä(r)stvärldens imperialistiska korståg i "tredje världen", däribland Afrika.

Rasimen var inte ens ett nytt fenomen på 1800-talet och ändå har somliga förståsigpåare och självutnämnda "anti-rasister" mage att hävda att dagens rasism är ett nytt problem att tackla och att vi (svartskallarna som klagar högljutt) måste ge den antirasistiska kampen tid att frodas. Ett sådant argument är inget annat än en hybrid av klassisk svensk strutsmentalitet, kollektiv förnekelse och gammal hederlig skitsnack. Rasism har existerat så länge som fröna till nationalstaten Sverige existerat. Det är ett kulturellt arv som efterlämnats av Gustav III:s koloniala äventyr som slavhandlare, det koloniala handelskompaniet Svenska Afrikanska Kompaniet, Rasbiologiska Institutet, Carl von Linné och Astrid Lindgren och hennes "negerkung". Bara för att nämna ett litet axplock ur Sveriges långa rasismhistoria.

Genom att förneka Sveriges (öppet) rasistiska förflutna framställs det istället som att rasismen anlände med de första ”mörkhyade”, utomeuropeiska arbetskraftsinvandrarna för drygt 30 år sedan. Men å nej, rasismen är ingalunda ett nytt fenomen, ty rasismen var här långt före den dagen då den första arbetarklassblatten satte sin fot i rasbiologins folkhem...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens Gästbloggare

Trots ”färgklickar” saknas invandrade förebilder i media

Allt fler ”invandrare” har vunnit tillträde till journalistikens rasmässigt slutna sfär. Det som en gång var helvita redaktioner kan nu stoltsera med en och annan ”färgklick” i jakten på mångfaldspoäng. Men de ”invandrare” som gör sina röster hörda i de stora tidningarna är inga representanter för fattiga arbetarklassblattar i förorterna, utan snarare instrument för att smörja mediernas rasistiska agenda. Det menar Kitimbwa Africanus Sabuni, ekonom och samordnare för Afrosvenskarnas Riksförbund.

Frågan om rasism och framförallt den flummigare benämningen främlingsfientlighet har hamnat högt upp på dagordningen och den har öppnat dörrar för ”invandrare” inom media. ”Mörka” människor kan för första gången identifiera sig med något annat än artister och idrottsutövare i tidningarna, men den nya utvecklingen är inte helt oproblematisk. I USA som på många sätt är ett föregångsland vad gäller minoriteters kamp för bättre villkor oroar sig svarta ledare för bristen på goda svarta förebilder trots att så ”många” fält öppnats för ”afroamerikaner”. Problemet är att ju bättre det går för en broder eller syster desto större gap blir det mellan personen i fråga och den afroamerikanska gruppen han eller hon ska företräda. I takt med att deras position förbättras strikt ekonomiskt slutar de identifiera sig med ”svartheten” som social och politisk kategori. Istället blir svarthet en del av en kommersiell gimmick som man säljer ut till majoritetssamhället som ett sätt att gynna sin vidare karriär.

I det svenska medielandskapet förekommer det en uppsjö av unga personer med ”invandrarbakgrund” som skriver krönikor och artiklar i våra mest prominenta dagstidningar. En del av dem utnämner sig själva till röst för ”invandrarna” i den så kallade förorten även om få förortsbor skulle ställa upp på de teser de driver från sin upphöjda plats i media.

Den pågående trenden bland dessa ”färgklickar” är att använda nedvärderande uttryck om den egna gruppen som ”blatte” och ”svartskalle” i tidningar som till 99 procent riktar sig till en helvit publik. Plötsligt blir det genom dessa invandrare rumsrent att använda de mest förbjudna orden och ”etniska svenskar” har inte varit sena att hänga med. Helt plötsligt talar litteraturvetaren Ebba Witt Brattström och nyhetsjournalister om ”blattesvenska” och svenskar kan häva ur sig svartskalle och tycka att de uttrycker sig fräsigt och lite chict. Droppen nåddes när en tjej med assyriskt ursprung på aftonbladets ledarsida skrev en artikel om vad hon kallade ”förortsnegresser”. Hennes svar på det arga brevet från mig som följde var att hon bad om ursäkt för att hon uttryckt sig ”slängigt” men att hon brukar komma undan med det för hon är ”blatte” själv. Självklart handlar det här mer om Aftonbladet som tidning än den enskilda tjejen med invandrarbakgrund som får utgöra alibit. Men vad Nisha Beshara inte tycks förstå är att det inte bara är hon som kommer undan utan Aftonbladet, den största svenska kvällstidningen, kommer undan med att uttrycka sig direkt rasistiskt (inte slängigt).

Det här visar problemet med den rasistiska maktordningen; nämligen att trots att den är av central betydelse för invandrare så är den ändå bara ett uttryck för en av flera maktrelationer. Genom ekonomiska framsteg och anskaffandet av symboliska objekt som spännande jobb, prestigefyllda adresser och inflytelserika vänner kan man lätt att glömma att man själv ”är invandrare”. Man kan sitta i sitt lilla elfenbenstorn och tro att världen omkring en verkligen har förändrats på samma sätt som det egna livet har förändrats. Ibland händer det att illusionen bryts för en stund på någon trevlig middag med sina vita vänner där någon efter några glas får för sig att göra en samhällsanalys där problemen i Sverige beror på ”dessa svartskallar” och ”deras ovilja att integreras”. Vännen poängterar förstås att detta inte gäller svartskallen i sällskapet som ju har integrerats. ”Du är okej, du är inte som alla andra.” Och den framgångsrika invandraren väljer att blunda för förolämpningen mot hans eller hennes föräldrar, syskon, släkt och hela ursprung, ty det är priset för att få sitta i elfenbenstornet.

För dessa förvirrade själar som vill tro att ”färg” går att ”tvätta bort” skulle jag ordinera ett förstahandskontrakt i de ”invandrartäta” miljonprogrammen så får de se igen vilka det är som på grund av sin hudfärg är predestinerade till arbetslöshet och sämre boendeförhållande. De behöver gå in på ett postkontor i Harare och känna smärtan av att vänta i kö i en timme medan alla vita som kliver in får hjälp med sina ärenden direkt. De behöver resa mellan några europeiska länder och systematiskt trakasseras av tull och gränspolis. De behöver ställa sig i en krogkö utan sina svenska vänner så att de blir hemskickade med hänvisning till att det är medlemskväll. I korthet behöver dem bli påminda om vilka dem är och att hudfärg inte går att ”tvätta bort” oavsett hur många spaltmetrar man erbjuds i Aftonbladet. Att nå positioner till priset av att sälja ut sig själv är lika hälsosamt som idén att integration uppstår genom att invandrare assimileras in i en tänkt svenskhet och en dag har man gått på en middag för mycket med sina frispråkiga svenska vänner och då längtar man tillbaka till värmen hos sina invandrade medmänniskor i förorten. Men vid det laget kan man ha skrivit några rader för mycket och det visar sig svårt att bli insläppt in i värmen igen.

TEXT: Kitimbwa Africanus Sabuni

KONTAKT: kitimbwa.sabuni@afrosvenskarna.se

Racism

It's In The Way

It's in the way you patronise
The way that you avert your eyes
The way that you cannot disguise
Your looks of horror and surprise

It's the assumptions that you make
On my behalf, and for my sake
And in the way you do not hear
The things we tell you loud and clear

It's in the way you touch my hair
The way you think the way you stare
It's right there in your history
Just like slavery for me

It's in the language that you use
The way that you express your views
The way you always get to choose
The way we lose

It's when you say "No offence to you"
And then offende me, as you do
It's in your paper policy
Designed by you, for you, not me

It's in the power you abuse
It's on TV, it's in the news
It's in employment, in your school
The way you take me for a fool

It's in the way you change my name
The way that you deny my pain
It's in the way that you collude
to tell me it's my attitude

It's in your false democrasy
It's in the chains you cannot see
It's how you talk equality
And then you put it back on me

It's in the way you get annoyed
And say I must be paranoid
It's in the way we have to fight
For basic fundamental human rights

It's in the invasion of my space
It's how you keep me in my place
It's the oppression of my race
IT'S IN MY FACE

© Andrea Cork

Från mysig safariexotism till fullfjädrad rasism

Att Afrika och afrikaner är synonymt med svält, misär, fattigdom, korruption, despotism, krig, idioti och stagnation i västerländsk mytologi är gammal skåpmat i det rasistiska skafferiet. Vid det här laget har man hunnit bli avtrubbad, ja rentav immun mot den västerländska propagandaapparatens koloniala schablonbilder av "eländets rike".

Men värst är ändå alla naturprogram om "den mörka kontinenten" som ter sig så ideologiskt oskyldiga, men fullkomligt dryper av rasistiska floskler om "det vilda Afrika". Klyschigt nog så heter Discovery Channels populära savann-sitcom just "Wild Africa". Det är en välregisserad "dokumentär" som tar med tittaren på en exotisk safariresa till världens största Zoo: Afrika. Dramaturgin är lika given som kolonial: Vita, modiga män iförda sina koloniala äventyrskläder sonderar terrängen i den farliga, men ack så spännande, djungeln. Oftast är det exotiska Disneydjur som är i fokus, men i virrvarret av sovande lejonhannar, strövande elefantflock och iscensatta djurslagsmål dyker livs levande, nakna, afrikaner upp. "Infödingarna" förekommer i bästa fall som birollsinnehavare, som lydiga ledsagare eller jovialiska uncle Tom-hjälpredor. Men oftast degraderade till statister eller avhumaniserade till studieobjekt där de "ociviliserade naturmänniskornas" uråldriga "naturtraditioner" dissekeras i den värsta rasbiologiska andan. En klassiker är när "naturfolken" gör upp eld på det gamla hederliga sättet och en låtsasjournalist med en självgod, klappa-på-huvudet-ton och bred, överentusiastisk australiensisk accent fascinerat utropar något i stil med att: "de här människorna lever precis som i stenåldern!". Kryddat med ett krokodiljägar-wow.

"Dom" har halkat efter i utvecklingen är undermeningen, "dom" här underliga, radikalt annorlunda Gudarna-måste-vara-tokiga-stereotyper som fastnat i tidsaxelns begynnelse. Men att utmåla afrikaner som fångar av tiden är ingalunda ett nytt fenomen, den här schablonbilden av afrikaner som civilisatoriska eftersläntrare är en rasistisk stereotyp av gammalt datum; den bygger på socialdarwinistiska evolutionstankar om att den "vita västvärlden" är civilisationens slutdestination och Afrika en slags evig sölkorv som aldrig hinner ikapp väst. Ett Afrika som för all evighet är fastfångat i evolutionsstrappans sista trappsteg. Därför har Afrikanska länder fått epiteten "tredje världen" och "utvecklingsländer", underförstått att västvärlden är den ultimata, ja den enda, ställföreträdaren för "första världen": industrialiserat, färdigutvecklat och modernt. Västvärlden är framtiden, den är civilisationens slutdestination.

Och Afrika? Ja, Afrika får naturligtvis agera västs negativa spegelbild: det omoderna, ociviliserade, outvecklade. Afrika: Mänsklighetens barndom. Det är i sådana låtsasdokumentärer som porträttet av en "utvecklingsstörd" kontinent smyger fram mellan de politiskt korrekta raderna och kulminerar i osmaklig västerländskt självsmicker. Självsmicker som masserar det västerländska egot och kittlar den imperialistiska devisen "Väst är bäst". Steget är inte alls långt ifrån mysig safariexotism till fullfjädrad rasism. Om ni inte tror mig, botanisera i Discovery Channels TV-tablå och välj och vraka ur det koloniala smörgåsbordet...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens ordspråk

Den vite mannens börda har alltid varit de "icke-vita" människornas börda.

Mannen på hundralappen

Lamin knådar ihop hundrakronorssedeln till en knölig pengaboll, slänger den hoptrasslade hundralappen på golvet och stampar på den. Han tar sedan upp sedeln, vecklar ut den grönvita klumpen, pekar på ansiktsporträttet som pryder valören och utbrister:
– Det här är den svenska vardagsrasismen i ett nötskal, att det officiella Sverige förbehållslöst firar en fullfjädrad rasist som Carl von Linné!

Att Carl von Linné utvalts till Lamins symboliska ärkefiende har sina historiska förklaringar. Växtforskaren von Linné planterade nämligen fröet till rasbiologin och vetenskapsrasismen. Det är inte många som känner till ”blomsterkungens” onda tvilling: ”rasbiologikungen”. Men Lamin kan sin historia.
– Det var ju inte bara blommor som von Linné bedömde och klassificerade, säger han med en lätt sarkasm i rösten.
Och fortsätter att avslöja Linnés rasistiska äventyr:
– Han gjorde samma sak med människor när han i vetenskapens namn fabulerade ihop en hudfärgshierarki där ”afrikaner” placerades längst ner i evolutionsstegen. Det sticker verkligen i ögonen att man firar von Linnés 200-årsjubileum med pompa och ståt. Herregud, det är ju som att fira Hitlers 50-års kalas, resonerar han och suckar uppgivet.
200-årsjubileet åt sidan. Blotta åsynen av en hundrakronorssedel är provocerande. Lamin beskriver hundralappen som ett symboliskt kvitto på den svenska vardagsrasismen.
– Varje gång jag ska betala med en hundring blir jag påmind om min sociala position längst ner i samhällstrappan, det blir en ofrivillig påminnelse om Linnés rashierarki som är smärtsamt aktuell än idag. Till och med bankomaten är rasist, raljerar Lamin halvallvarligt.

Rasism och exotism

Men vardagsrasismen sträcker sig bortom hundrakronorssedelns horisont. Enligt Lamin uppträder måndagsrasismen i skiftande klädedräkter. Å ena sidan i skepnad av exotismtörstande människor som vill klappa på hans ”afro” – ”som om han vore en hund”. Å andra sidan paketerad i rasistiska ”skämt” om att Lamin är släkt med gorillan Enzo. Och att leva sitt liv fastklämd i en social gråzon mellan rasism och exotism är själsligt påfrestande.
– Det är oerhört jobbigt att ständigt pekas ut som annorlunda. Det känns som att vara fångad i den vita människans spindelnät och hur mycket man än sprattlar är man fastkletad i en kolonial världsbild där vi ”svarta” alltid drar det kortaste strået, säger Lamin sorgset och sänker blicken.
– Annorlundaskapets mentala fängelse är outhärdligt, fortsätter Lamin med en nostalgisk röst. En röst som längtar till en annan plats, en annan tid. Långt bort ifrån diasporans dilemman.

"Förnekelsen av rasism är värst"

Att vara fängslad i annorlundahetens dystopiska träsk kallar Lamin för ”psykologisk tortyr”. Men det värsta är ändå att aldrig bli tagen på allvar, att aldrig bli trodd, att alltid beskyllas för att göra en höna av en fjäder:
– Förnekelsen av rasismen är värst. Man behandlas som en paranoid psykpatient som ser i syne. Man får hela tiden höra att man överreagerar, att det bara är ett missförstånd, att det bara var ett skämt. Din smärta osynliggörs och trivialiseras, det är som att övertyga folk om att man sett spöken, metaforiserar Lamin.
Sedan finns det de som har ett rasismalibi. Lamin ironiserar över att ”sådana typer” viftar bort rasismanklagelser med täckmanteln att deras bästa kompis eller partner är ”svart”.
– Som om det skulle vara en garanti för att man inte hyser rasistiska fördomar, tillägger Lamin med en gravallvarlig min.
Mimiken stelnar. Lamins stenhårda ögon signalerar allvar. Mungiporna är linjalraka. Han höjer fingret och reser rösten för att göra sin stämma hörd i cafeterians kakofoni:
– Ingen är immun mot rasism! Rasismen är en kultur, ett kulturellt arv som vilar över det svenska samhället.
Och det har vi mannen på hundralappen att tacka för.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

FOTNOT: Lamin heter egentligen något annat

Dagens ordspråk

"Neger", "färgad", "caffer": (o)kärt barn har många (ök)namn

HipHop, MTV och rasism

Många vita medelklasssvenssons är kroniska populärkulturstorskar. Var och varannan mening som verbaliseras ur deras förprogrammerade munnar är indränkta i extremt klichéartade och tröttsamma MTV-referenser. Om man råkar vara "svart" och därmed, enligt populärkulturens rasistiska logik, "cool" och "street" vet stereotypsfrossandet inga gränser. En klassisk hälsningsfras som "hej" eller möjligtvis "tjena" byts snabbt ut mot ett hip-hop inspirerat "Yo" i pseudomötet med den "svarta" mannen – eller snarare den koloniala fantasin av den "svarta" mannen. Det är så oerhört påfrestande för sinnestillståndet att konstant behöva exponeras för en gränslös stereotypisk exotism: att bemötas som att man har hip-hop i blodet. Slitna MTV-skämt om "pimpande" och sexuella anspelningar på svarta mäns libido och kukstorlek är också givna ingredienser i stereotypsarkivet. Som broder, och syster givetvis, är man infångad i det stereotypiska fängelset: hur man än klär sig, hur man än beter sig så är det schablonbilden av "svarta" rappande gangsters med skyhög coolhetsfaktor som etsat sig fast i den västerländska hornhinnan. Den koloniala mediefabrikens klichébilder förhindrar babylons hjärntvättade folkmassa att se oss för vad vi är: individer av kött och blod, inte vandrande rasstereotyper eller själlösa skyltdockor ryckta ur en flashig hip-hop video.

Än värre är det när vita knarksugna brats och bratwannabes trevande närmar sig och kallpratar nervöst, oftast med patetiskt ytliga och rutinmässiga försök att charma sig fram till kärnfrågan. Standardkomplimangerna ”coola brillor!”, ”snygga pjucks” eller den alltid lika populära mjuka-upp-frågan ”vart har du köpt din kepa?” är klassiska isbrytare som föregår en oblyg förfrågan om knark. ”Vet du vart man kan köpa lite röka?” frågar de knarkälskande pojkarna ogenerat, precis som om det var den mest naturliga frågan i världen, vilket det också är enligt den rasistiska föreställningsvärld som synonymiserar svarta män med knarklangare. De knarksugna vita männen navigeras naturligtvis av nyhetsmediernas och populärkulturens rasstereotyper: för det är onekligen så bröder framställs i tidningar och i TV-rutan: som knarksäljande ligister, eller ”häftiga” jamaicaner som jovialiskt säljer marijuana till ljudet av exotiska karibiska toner (tänk Cool runnings). Så provocerande, förnedrande, irriterande och stigmatiserande – och när man reagerar och säger ifrån på skarpen möts man av samma gamla vanliga skådespelaraktiga oförstånd. Man anklagas, i linje med traditionell härskarteknik för att överreagera och missförstå. Och i 9 fall av 10 kulminerar incidenten i vardagsrasistens evinnerliga ”jag-är-inte-rasist-försvarstal”, därifrån är steget inte långt till larviga anklagelser om ”omvänd rasism”…Att ständigt behöva (miss)tas för knarklangare är naturligtvis psykologiskt påfrestande för en broder, en sådan till ytan oskyldig handling blir i upprepningens regi ett mentalt tortyrredskap som automatiskt föder en skepsis på stand-by mot okända vita män. Som broder utvecklar man en vit-man-känslig radar som går på högvarv när ofredare befinner sig på obehörigt avstånd.

Det är sådana rasistiska incidenter i vardagen som gör rasismen till en ständig plågoande och avlar fram frustrerade svarta själar på löpande band. Och det är i sanningens namn svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta ogenomträngliga mentala sköldar mot rasismens giftiga pilar eftersom dagens rasism är subtil och svårdetekterad. Den moderna rasismen är som bekant
annorlunda än den gamla rasismens rasistiska glåpord och lynchningar, men precis lika rasistisk.

Och oftast börjar det ju med ett till synes oskyldigt ”hej”, eller rättare sagt ”yo”.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

MacDonaldstäthet och misstänkt rasdiskriminering

MacDonalds, MacDonalds och åter MacDonalds...Göteborg måste vara den MacDonaldstätaste staden i norra Europa. Det har vi, en trio huvudstadscentriska (eller snarare "miljonprogramscentriska") 08:or, kommit fram till efter en (o)vetenskaplig empirisk undersökning. Varje gathörn i denna pseudocharmiga hamnstad (miss)pryds av den amerikanska "entrepenörsandans" stoltaste export, skräpmatens zidane: MacDonalds. MacDonalds Inc. måste ha skrivit ett gigantiskt kontrakt med Göteborgs kommun, för en sån här översynlig kulinarisk kolonisering har sällan skådats. Staden "stoltserar" med typ en Burger King och ingen Max så långt näsan kan dofta och vi frågar oss ironiskt: "Vad hände med den konsumtionens "mångfald" som lovas av kapitalismens förrädiska locktoner?". Nåja, MacDonaldskolonisationen åt sidan...I skrivande stund befinner vi oss i en sliten förort och groggar smuggelvodka med billiga red-bull kopior (vad trodde ni? Riktiga red-bull är 3 ggr dyrare och smakar exakt likadant...). Det är så den moderna arbetarklass/blattegenerationen firar religiösa högtider i det "sekulariserade" Sverige. Ensamma, olyckliga och alkoholiserade i ett arkitektiskt missfoster i stadens utkanter...Ironiska skämt å sido, Göteborg lever inte upp till sitt (överdrivet ?) jovialiska rykte men vi älskar varje minut som de sanna levare vi är! Annars kunde vår regionala minisemester ha fått en bättre start. Vid ankomsten stötte vi på en, milt uttryckt, otrevlig hotellreceptionst som på ett klockrent vis förkroppsligar ett oerhört påfrestande fenomen som genomsyrar våra (vardags)liv: den svenska vardagsrasismen. Men nu stressar de salongsberusade grabbarna mig att hoppa in i duschen så den verklighetsbaserade anekdoten om vardagsrasismdebaclet får sparas till en annan dag. Men för er rasismintresserade; var inte oroliga, vi kommer att få anledning att återvända till detta delikata ämne i den digitala framtiden...Håll ett vakande öga på min blogg, rasism kommer att vara ett givet samtalsämne...

Mirror mirror

Spegelbilder...