Dagens ideologiska ordval

Ibland säger ett ordval mer än tusen ord.

Dagens ideologiska ordval: "Upptäcksresor"

I skeva historieböcker väljer man oftast att prata om vita mäns "upptäcksresor" till Afrika.

Istället för att kalla saker vid sitt rätta namn: Kolonialism, imperialism, skövling, utsugning, ockupation, slaveri och militära våldtäkter.

Genom att ersätta dessa negativt laddade ord med den gulliga termen "upptäcksresor" framställs kolonialismens blodiga korståg som mysiga utflykter till "fjärran" länder. Och kallblodiga mördarimperialister som Columbus skönmålas i västerlandets sago(historie)böcker som trevliga hobbyseglare.

Små ord kan göra stor skillnad.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

"Afrohår" och tuttar

Den fruktlösa dialogen

Hon frågade entusiastiskt: "Får jag känna på ditt afro?"

Jag svarade irriterat: "Nej, det får du inte!"

Hon frågade: "Varför inte?"

Jag frågade bitskt tillbaka: "Får jag känna på dina tuttar?"

Hon svarade oförstående: "Nej! Det får du verkligen inte. Varför skulle du få göra det?"

Jag motfrågade blixtsnabbt: "Varför inte?"

Hon svarade märkbart irriterat: "Jag är inget köttstycke för manliga händer att knåda på!"

Jag svarade med samma mynt: "Och jag är inget exotiskt djur för vita händer att klappa på!"

Hon röt: "Det är inte samma sak!"

Jag röt tillbaka: "Det är precis samma sak!"

"Sexist", snäste hon.

"Rasist", fnös jag.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens rasistiska rubrik

"Reich lånade Afrikas puls"

Avdelning "Kultur Scen" (DN, Söndag 20 Maj 2007, s. 8)

Samme Nyström sjunker ännu djupare i rasismens kvicksand med en utomordentligt kolonial rubrik som sticker i ögonen. Ord är överflödiga. Rubriken talar sitt eget exotiserande språk. Högt och tydligt.

Artikeln berättar en välbekant historia: Vit man (vem annars?) åker på kolonial studieresa till "Afrika" och lånar "Afrikas puls". Vart ska annars en vit musiker hämta inspiration ifrån än i en vibrerande discokontinent som sjuder av musikalisk puls och inneboende dansrytmer? Nyström menar väl inte att Afrika har rytmen i blodet? Jodå, Nyström menar exakt det. Han emanciperar sig ifrån den politiska korrekthetens strama tyglar och frossar ohämmat i de rasistiska flosklernas (o)heliga moder : den om rytmen i blodet.

Tvärsäkert konstaterar "Afrikakännaren" Nyström att: "I Afrika är grundpulsen (...) underförstådd och hörs inte. Den bor endast i den enskilde musikerns eller dansarens egen kropp."

Rytmen, eller pk-termen pulsen som Nyström använder, bor alltså i "afrikanens" kropp. Som en slags musikalisk parasit som är inristat i alla "svarta" människors genetiska kod. Att rytmen är en ärftlig och kronisk egenskap blir den obehagliga, för att inte säga rasbiologiska, undertonen. Det är en evig (ras)egenskap som för evigt är inristat i en uppdiktad, i bemärkelsen icke-existerande, "afrikansk folksjäl". Slutsats: Det musikaliska arvet rinner i de afrikanska venerna och artärerna. Biologiskt överförbart från generation till generation. Eller kort och gott: Rytmen ligger i blodet.

Tack för den rasbiologiska uppdateringen Nyström! Carl von Linné applåderar nog frenetiskt i sin grav.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens koloniala kommentar

"Att afrikansk musik hänger samman med dans vet nog alla."

Avdelning "Kultur Scen" (DN, Söndag 20 maj 2007, s. 8)

Rasistiska fantasier löper amok när DN:s kulturskribent Martin Nyström förlorar sitt journalistiska Jag i koloniala klyschor. Afrika, musik och dans. Verkligen en otippad treenighet i västerländsk rasmytologi. Martin Nyström vinner varken originalitetspoäng eller antirasistiska guldstjärnor i min bok, men erhåller dock en sarkastisk eloge för att han med en imponerande träffsäkerhet trampat rätt in i det rasistiska klaveret.

Nyström ligger även i pole position för att ta hem guldmedaljen för årets mest korkade och substanslösa påstående: "Att afrikansk musik hänger samman med dans vet nog alla."

En rimlig följdfråga. Hänger inte i princip all musik ihop med dans? Nej, tydligen inte. Eftersom "alla" vet att det är just afrikansk musik som hänger ihop med dans. Inget annat.

Att Nyström talar ett kolonialt språk märks i hans stereotypa och löjligt homogena beteckning "afrikansk musik". Vadå afrikansk musik? Kan du vara lite mer specifik tack Mr. kulturvetare?

Och att Nyström, DN:s självutnämnde "Afrikaexpert", pratar om de koloniala myternas Afrika som ett enda stort land säger allt om hans rasistiska världsbild. Och den (o)kunskap han förmedlar.

Varningsflagg hissas på högsta höjd...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens ideologiska propaganda

"Ingen modell har visat sig vara effektivare för att utrota fattigdom än marknadsekonomin."

Avdelning "Ledare Signerat" (DN, Söndag 20 maj 2007, s. 4)

DN:s ledarskribent Niklas Ekdal lovsjunger kapitalismens förtjänster som fattigdomsutrotare.

Hur i hela fridens namn kan kapitalismen påstås "utrota fattigdom" när den i själva verket hämtar sin näring ifrån en ojämlik global resursfördelning? 2 procent av världens befolkning äger och kontrollerar 50 procent av jordens resurser, varav en överväldigande majoritet av resursslukarna är vita kapitalister ifrån den västerländska hemisfären. Fattigdomsutrotare? Yeah right Niklas Ekdal...

Mycken får man höra av kapitalismens fanbärare innan arbetarklassöronen trillar av.

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Konsten att prata rasism utan att nämna R-ordet

I häromdagens DN (14/5) under avdelningen "Special Politik" fanns det ett stort mittuppslag som berörde ett politiskt brännbart ämne som diskuterats livligt i det offentliga rummet på senare tid, nämligen Sverigedemokraternas framfart i det politiska finrummet. Artikeln hade rubriken "Politiker får lära sig att ta sd-debatten" och handlade i korthet om retorikkonsulter från Gringo och Expo som utbildar politiker i hur man bemöter Sverigedemokraterna i politiska debatter.

Det intressanta med artikeln är inte att den handlar om att "ta debatten" med sd, utan att den belyser ett fenomen som är utmärkande för svensk journalistik: en konsekvent vägran att säga det tabubelagda, nästan förbjudna, "R-ordet". Rasism. Här har artikelförfattaren (Tove Nandorf) skrivit två sidor om ett uppenbart rasistiskt parti utan att explicit använda termen rasism en enda gång. Det måste vara något slags inofficiellt världsrekord i att undvika R-ordet.

Mainstream-journalister väljer konstant, för det rör sig självklart om ett (ord)val, att benämna sd:s glasklara rasistiska agenda med förskönande omskrivningar såsom främlingsfientligt och invandringsfientligt, bara för att nämna några frekvent förekommande ersättningsord. "Snällare" adjektiv som högerextremistiska, kulturnationalistiska, invandrarfientliga och det i särklass populäraste rasismsubstitutet, främlingsfientliga är andra standardbeteckningar som (över)används flitigt av journalistkåren i artiklar om sd. Den korrekta termen för att beskriva sd:s politiska retorik: rasistiskt, lyser dock med sin frånvaro i journalistikens språkregister.

Artikeln i fråga är inget undantag, skribenten och hennes intervjupersoner vägrar ta R-ordet i sina självcensurerade munnar. Däremot frossas det i mindre värdeladdade epitet som ultranationalistiskt och extremhögern. Vi får även, hör och häpna, lära oss att sd är invandringsfientliga. Nähä? Sd buntas ihop som en del av andra nästanrasistiska ideologiska rörelser: invandringskritiska nationalistparterna, extremnationalistiska och främlingsfientliga rörelserna är andra mjukare etiketter som påklistras sd. Den smickrande namnleken går sedan på autopilot när artikeln fortsätter att leka undvikarleken, sd porträtteras artikeln igenom som allt förutom, ni gissade det, rasistiskt. Och listan på de fantasifulla, ja nästan estetiskt konstnärliga, ordsubstituten blir bara längre. Sd kläs i avancerade ordsammanslagningar som missnöjespopulistiskt parti och kulturetnocentriska och som läsare irrar man lätt bort sig i begreppsdjungeln. Varför inte bara kalla en katt för en katt? som Sarkozy så nonchalant uttryckte det i samband med förra höstens "förortskravaller" i Paris (när man ändå talar om de rasistiska trollen).

Men nej. Journalistikens sannings(o)sägare vägrar att kalla rasism för rasism. Och att vägra erkänna rasismen är, historiskt sett, en kolonial härskarteknik som är symptomatisk för hela vä(r)stvärlden. Istället har alla mäktiga opinionsbildare (läs: propagandamän) och ordingenjörer uppfunnit ett pärlband av förskönande omskrivningar för det delikata R-ordet. Men det är väl som det slitna ordspråket säger att "kärt barn har många namn". Och vilket är väl västvärldens käraste barn om inte rasismen?

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Först kom rasismen, sen kom svartskallarna

När man diskuterar rasism i Sverige får man ofta höra genomskinliga folkhemsutopiska argument om att rasism är ett nytt fenomen i det svenska samhällsklimatet. Det hävdas, helt ogenerat och helt utan grund, att det imaginära folkhemmmet var ett klasslöst och rasismfritt samhälle.

"Landet lagom" framställs i skeva läroböcker som det lilla snälla landet i norra Europa som är "världsbäst på jämställdhet". Bilden som serveras i historieböckerna är den av ett idylliskt nationsbygge där hemskheter som rasism, kolonialism, antisemitism, kvinnoförtryck och etnisk/raslig förföljelse lös med sin frånvaro.

Men ett sådant utopiskt Sverige existerar blott i historieböckerna, ty i verkligheten har rasism och annat ideologiskt otyg varit givna ingredienser i den svenska historiens tidsaxel. Den officiella historieskrivningen yppar inte ett ord om systematiska förföljelser av samer, tvångssteriliseringar av "tattare", etniskt förtryck av romer (mer kända under det rasistiska öknamnet zigenare) eller om antisemitisk diskriminering av judar. Inte heller talas det högt om grundandet av Rasbiologiska Institutet 1922, vilket var ett statligt raslaboratorium där låtsasforskare rangordnade de olika "raserna" i en (o)mänsklig hierarki.

Prominenta rasforskare som Carl von Linné ägnade sig åt att bedöma och klassificera människor efter hudfärg enligt den klassiska koloniala logiken: "ju svartare, desto sämre" och vice versa "ju vitare, desto bättre". Högst upp i utvecklingsstegen hamnade, föga förvånande, den påhittade vita ras som Linné i all sin uppfinningsrikedom kallade för "Homo europaeus". Homo europaeus var en tjusig latinsk beteckning på vit europé. Homo europaeus förärades med avundsvärda rasegenskaper som hans negativa spegelbild: "Homo afer" ("Afrikanen") bara kunde drömma om. Homo europaues beskrevs som en vit, muskulös, livlig och uppfinningsrik figur som behärskades av sin moder. Man behöver inte vara kärnfysiker för att lista ut vem som drog nitlotten i Linnés raslotteri: som brukligt är i västerländsk raslogik fick den "svarta" människan vara människofamiljens "svarta får". Den vite mannens motpol ; Homo afer svartmålades, i dubbel bemärkelse, som svart, slapp, trög, lat och allmänt korkad och impulsstyrd halvmänniska som behärskades av godtycke.

Vetenskapsrasismen hade fått ett stadigt fotfäste i Sverige redan på 1700-talet, ca: 200 år innan Rasbiologiska Institutet upprättades i Uppsala 1922. Detta tack vare "blomsterkungens" ihärdiga rasforskning som planterade fröet till seglivade rasstereotyper, vilka blev viktiga instrument i rättfärdigandet av det koloniala projektet och vä(r)stvärldens imperialistiska korståg i "tredje världen", däribland Afrika.

Rasimen var inte ens ett nytt fenomen på 1800-talet och ändå har somliga förståsigpåare och självutnämnda "anti-rasister" mage att hävda att dagens rasism är ett nytt problem att tackla och att vi (svartskallarna som klagar högljutt) måste ge den antirasistiska kampen tid att frodas. Ett sådant argument är inget annat än en hybrid av klassisk svensk strutsmentalitet, kollektiv förnekelse och gammal hederlig skitsnack. Rasism har existerat så länge som fröna till nationalstaten Sverige existerat. Det är ett kulturellt arv som efterlämnats av Gustav III:s koloniala äventyr som slavhandlare, det koloniala handelskompaniet Svenska Afrikanska Kompaniet, Rasbiologiska Institutet, Carl von Linné och Astrid Lindgren och hennes "negerkung". Bara för att nämna ett litet axplock ur Sveriges långa rasismhistoria.

Genom att förneka Sveriges (öppet) rasistiska förflutna framställs det istället som att rasismen anlände med de första ”mörkhyade”, utomeuropeiska arbetskraftsinvandrarna för drygt 30 år sedan. Men å nej, rasismen är ingalunda ett nytt fenomen, ty rasismen var här långt före den dagen då den första arbetarklassblatten satte sin fot i rasbiologins folkhem...

TEXT: Bino Ghebrehawariat

Dagens Gästbloggare

Trots ”färgklickar” saknas invandrade förebilder i media

Allt fler ”invandrare” har vunnit tillträde till journalistikens rasmässigt slutna sfär. Det som en gång var helvita redaktioner kan nu stoltsera med en och annan ”färgklick” i jakten på mångfaldspoäng. Men de ”invandrare” som gör sina röster hörda i de stora tidningarna är inga representanter för fattiga arbetarklassblattar i förorterna, utan snarare instrument för att smörja mediernas rasistiska agenda. Det menar Kitimbwa Africanus Sabuni, ekonom och samordnare för Afrosvenskarnas Riksförbund.

Frågan om rasism och framförallt den flummigare benämningen främlingsfientlighet har hamnat högt upp på dagordningen och den har öppnat dörrar för ”invandrare” inom media. ”Mörka” människor kan för första gången identifiera sig med något annat än artister och idrottsutövare i tidningarna, men den nya utvecklingen är inte helt oproblematisk. I USA som på många sätt är ett föregångsland vad gäller minoriteters kamp för bättre villkor oroar sig svarta ledare för bristen på goda svarta förebilder trots att så ”många” fält öppnats för ”afroamerikaner”. Problemet är att ju bättre det går för en broder eller syster desto större gap blir det mellan personen i fråga och den afroamerikanska gruppen han eller hon ska företräda. I takt med att deras position förbättras strikt ekonomiskt slutar de identifiera sig med ”svartheten” som social och politisk kategori. Istället blir svarthet en del av en kommersiell gimmick som man säljer ut till majoritetssamhället som ett sätt att gynna sin vidare karriär.

I det svenska medielandskapet förekommer det en uppsjö av unga personer med ”invandrarbakgrund” som skriver krönikor och artiklar i våra mest prominenta dagstidningar. En del av dem utnämner sig själva till röst för ”invandrarna” i den så kallade förorten även om få förortsbor skulle ställa upp på de teser de driver från sin upphöjda plats i media.

Den pågående trenden bland dessa ”färgklickar” är att använda nedvärderande uttryck om den egna gruppen som ”blatte” och ”svartskalle” i tidningar som till 99 procent riktar sig till en helvit publik. Plötsligt blir det genom dessa invandrare rumsrent att använda de mest förbjudna orden och ”etniska svenskar” har inte varit sena att hänga med. Helt plötsligt talar litteraturvetaren Ebba Witt Brattström och nyhetsjournalister om ”blattesvenska” och svenskar kan häva ur sig svartskalle och tycka att de uttrycker sig fräsigt och lite chict. Droppen nåddes när en tjej med assyriskt ursprung på aftonbladets ledarsida skrev en artikel om vad hon kallade ”förortsnegresser”. Hennes svar på det arga brevet från mig som följde var att hon bad om ursäkt för att hon uttryckt sig ”slängigt” men att hon brukar komma undan med det för hon är ”blatte” själv. Självklart handlar det här mer om Aftonbladet som tidning än den enskilda tjejen med invandrarbakgrund som får utgöra alibit. Men vad Nisha Beshara inte tycks förstå är att det inte bara är hon som kommer undan utan Aftonbladet, den största svenska kvällstidningen, kommer undan med att uttrycka sig direkt rasistiskt (inte slängigt).

Det här visar problemet med den rasistiska maktordningen; nämligen att trots att den är av central betydelse för invandrare så är den ändå bara ett uttryck för en av flera maktrelationer. Genom ekonomiska framsteg och anskaffandet av symboliska objekt som spännande jobb, prestigefyllda adresser och inflytelserika vänner kan man lätt att glömma att man själv ”är invandrare”. Man kan sitta i sitt lilla elfenbenstorn och tro att världen omkring en verkligen har förändrats på samma sätt som det egna livet har förändrats. Ibland händer det att illusionen bryts för en stund på någon trevlig middag med sina vita vänner där någon efter några glas får för sig att göra en samhällsanalys där problemen i Sverige beror på ”dessa svartskallar” och ”deras ovilja att integreras”. Vännen poängterar förstås att detta inte gäller svartskallen i sällskapet som ju har integrerats. ”Du är okej, du är inte som alla andra.” Och den framgångsrika invandraren väljer att blunda för förolämpningen mot hans eller hennes föräldrar, syskon, släkt och hela ursprung, ty det är priset för att få sitta i elfenbenstornet.

För dessa förvirrade själar som vill tro att ”färg” går att ”tvätta bort” skulle jag ordinera ett förstahandskontrakt i de ”invandrartäta” miljonprogrammen så får de se igen vilka det är som på grund av sin hudfärg är predestinerade till arbetslöshet och sämre boendeförhållande. De behöver gå in på ett postkontor i Harare och känna smärtan av att vänta i kö i en timme medan alla vita som kliver in får hjälp med sina ärenden direkt. De behöver resa mellan några europeiska länder och systematiskt trakasseras av tull och gränspolis. De behöver ställa sig i en krogkö utan sina svenska vänner så att de blir hemskickade med hänvisning till att det är medlemskväll. I korthet behöver dem bli påminda om vilka dem är och att hudfärg inte går att ”tvätta bort” oavsett hur många spaltmetrar man erbjuds i Aftonbladet. Att nå positioner till priset av att sälja ut sig själv är lika hälsosamt som idén att integration uppstår genom att invandrare assimileras in i en tänkt svenskhet och en dag har man gått på en middag för mycket med sina frispråkiga svenska vänner och då längtar man tillbaka till värmen hos sina invandrade medmänniskor i förorten. Men vid det laget kan man ha skrivit några rader för mycket och det visar sig svårt att bli insläppt in i värmen igen.

TEXT: Kitimbwa Africanus Sabuni

KONTAKT: kitimbwa.sabuni@afrosvenskarna.se