– Det här är den svenska vardagsrasismen i ett nötskal, att det officiella Sverige förbehållslöst firar en fullfjädrad rasist som Carl von Linné!
Att Carl von Linné utvalts till Lamins symboliska ärkefiende har sina historiska förklaringar. Växtforskaren von Linné planterade nämligen fröet till rasbiologin och vetenskapsrasismen. Det är inte många som känner till ”blomsterkungens” onda tvilling: ”rasbiologikungen”. Men Lamin kan sin historia.
– Det var ju inte bara blommor som von Linné bedömde och klassificerade, säger han med en lätt sarkasm i rösten.
Och fortsätter att avslöja Linnés rasistiska äventyr:
– Han gjorde samma sak med människor när han i vetenskapens namn fabulerade ihop en hudfärgshierarki där ”afrikaner” placerades längst ner i evolutionsstegen. Det sticker verkligen i ögonen att man firar von Linnés 200-årsjubileum med pompa och ståt. Herregud, det är ju som att fira Hitlers 50-års kalas, resonerar han och suckar uppgivet.
200-årsjubileet åt sidan. Blotta åsynen av en hundrakronorssedel är provocerande. Lamin beskriver hundralappen som ett symboliskt kvitto på den svenska vardagsrasismen.
– Varje gång jag ska betala med en hundring blir jag påmind om min sociala position längst ner i samhällstrappan, det blir en ofrivillig påminnelse om Linnés rashierarki som är smärtsamt aktuell än idag. Till och med bankomaten är rasist, raljerar Lamin halvallvarligt.
Men vardagsrasismen sträcker sig bortom hundrakronorssedelns horisont. Enligt Lamin uppträder måndagsrasismen i skiftande klädedräkter. Å ena sidan i skepnad av exotismtörstande människor som vill klappa på hans ”afro” – ”som om han vore en hund”. Å andra sidan paketerad i rasistiska ”skämt” om att Lamin är släkt med gorillan Enzo. Och att leva sitt liv fastklämd i en social gråzon mellan rasism och exotism är själsligt påfrestande.
– Det är oerhört jobbigt att ständigt pekas ut som annorlunda. Det känns som att vara fångad i den vita människans spindelnät och hur mycket man än sprattlar är man fastkletad i en kolonial världsbild där vi ”svarta” alltid drar det kortaste strået, säger Lamin sorgset och sänker blicken.
– Annorlundaskapets mentala fängelse är outhärdligt, fortsätter Lamin med en nostalgisk röst. En röst som längtar till en annan plats, en annan tid. Långt bort ifrån diasporans dilemman.
Att vara fängslad i annorlundahetens dystopiska träsk kallar Lamin för ”psykologisk tortyr”. Men det värsta är ändå att aldrig bli tagen på allvar, att aldrig bli trodd, att alltid beskyllas för att göra en höna av en fjäder:
– Förnekelsen av rasismen är värst. Man behandlas som en paranoid psykpatient som ser i syne. Man får hela tiden höra att man överreagerar, att det bara är ett missförstånd, att det bara var ett skämt. Din smärta osynliggörs och trivialiseras, det är som att övertyga folk om att man sett spöken, metaforiserar Lamin.
Sedan finns det de som har ett rasismalibi. Lamin ironiserar över att ”sådana typer” viftar bort rasismanklagelser med täckmanteln att deras bästa kompis eller partner är ”svart”.
– Som om det skulle vara en garanti för att man inte hyser rasistiska fördomar, tillägger Lamin med en gravallvarlig min.
Mimiken stelnar. Lamins stenhårda ögon signalerar allvar. Mungiporna är linjalraka. Han höjer fingret och reser rösten för att göra sin stämma hörd i cafeterians kakofoni:
– Ingen är immun mot rasism! Rasismen är en kultur, ett kulturellt arv som vilar över det svenska samhället.
Och det har vi mannen på hundralappen att tacka för.
FOTNOT: Lamin heter egentligen något annat
2 kommentarer:
Jag är lätt på att bränna lite sedlar. När river vi Gustav V statyer?
Du är en äkta språktämjare, grymt skrivet bror, du har gåvan! När skrev du det här?
Också, den svenska institutionen för rasforskning som kom senare, var den första i sitt slag i hela världen. Sen kom ett liknande i Hitlerberlin och sedan även i andra länder. Sverige var alltså födelseort för rasismen inom "vetenskapen"
Antar att den övriga rasismen, i och med transatlantiska slavhandeln, var enbart politisk.
Skicka en kommentar