Från mysig safariexotism till fullfjädrad rasism

Att Afrika och afrikaner är synonymt med svält, misär, fattigdom, korruption, despotism, krig, idioti och stagnation i västerländsk mytologi är gammal skåpmat i det rasistiska skafferiet. Vid det här laget har man hunnit bli avtrubbad, ja rentav immun mot den västerländska propagandaapparatens koloniala schablonbilder av "eländets rike".

Men värst är ändå alla naturprogram om "den mörka kontinenten" som ter sig så ideologiskt oskyldiga, men fullkomligt dryper av rasistiska floskler om "det vilda Afrika". Klyschigt nog så heter Discovery Channels populära savann-sitcom just "Wild Africa". Det är en välregisserad "dokumentär" som tar med tittaren på en exotisk safariresa till världens största Zoo: Afrika. Dramaturgin är lika given som kolonial: Vita, modiga män iförda sina koloniala äventyrskläder sonderar terrängen i den farliga, men ack så spännande, djungeln. Oftast är det exotiska Disneydjur som är i fokus, men i virrvarret av sovande lejonhannar, strövande elefantflock och iscensatta djurslagsmål dyker livs levande, nakna, afrikaner upp. "Infödingarna" förekommer i bästa fall som birollsinnehavare, som lydiga ledsagare eller jovialiska uncle Tom-hjälpredor. Men oftast degraderade till statister eller avhumaniserade till studieobjekt där de "ociviliserade naturmänniskornas" uråldriga "naturtraditioner" dissekeras i den värsta rasbiologiska andan. En klassiker är när "naturfolken" gör upp eld på det gamla hederliga sättet och en låtsasjournalist med en självgod, klappa-på-huvudet-ton och bred, överentusiastisk australiensisk accent fascinerat utropar något i stil med att: "de här människorna lever precis som i stenåldern!". Kryddat med ett krokodiljägar-wow.

"Dom" har halkat efter i utvecklingen är undermeningen, "dom" här underliga, radikalt annorlunda Gudarna-måste-vara-tokiga-stereotyper som fastnat i tidsaxelns begynnelse. Men att utmåla afrikaner som fångar av tiden är ingalunda ett nytt fenomen, den här schablonbilden av afrikaner som civilisatoriska eftersläntrare är en rasistisk stereotyp av gammalt datum; den bygger på socialdarwinistiska evolutionstankar om att den "vita västvärlden" är civilisationens slutdestination och Afrika en slags evig sölkorv som aldrig hinner ikapp väst. Ett Afrika som för all evighet är fastfångat i evolutionsstrappans sista trappsteg. Därför har Afrikanska länder fått epiteten "tredje världen" och "utvecklingsländer", underförstått att västvärlden är den ultimata, ja den enda, ställföreträdaren för "första världen": industrialiserat, färdigutvecklat och modernt. Västvärlden är framtiden, den är civilisationens slutdestination.

Och Afrika? Ja, Afrika får naturligtvis agera västs negativa spegelbild: det omoderna, ociviliserade, outvecklade. Afrika: Mänsklighetens barndom. Det är i sådana låtsasdokumentärer som porträttet av en "utvecklingsstörd" kontinent smyger fram mellan de politiskt korrekta raderna och kulminerar i osmaklig västerländskt självsmicker. Självsmicker som masserar det västerländska egot och kittlar den imperialistiska devisen "Väst är bäst". Steget är inte alls långt ifrån mysig safariexotism till fullfjädrad rasism. Om ni inte tror mig, botanisera i Discovery Channels TV-tablå och välj och vraka ur det koloniala smörgåsbordet...

TEXT: Bino Ghebrehawariat