Dagens Gästbloggare

Trots ”färgklickar” saknas invandrade förebilder i media

Allt fler ”invandrare” har vunnit tillträde till journalistikens rasmässigt slutna sfär. Det som en gång var helvita redaktioner kan nu stoltsera med en och annan ”färgklick” i jakten på mångfaldspoäng. Men de ”invandrare” som gör sina röster hörda i de stora tidningarna är inga representanter för fattiga arbetarklassblattar i förorterna, utan snarare instrument för att smörja mediernas rasistiska agenda. Det menar Kitimbwa Africanus Sabuni, ekonom och samordnare för Afrosvenskarnas Riksförbund.

Frågan om rasism och framförallt den flummigare benämningen främlingsfientlighet har hamnat högt upp på dagordningen och den har öppnat dörrar för ”invandrare” inom media. ”Mörka” människor kan för första gången identifiera sig med något annat än artister och idrottsutövare i tidningarna, men den nya utvecklingen är inte helt oproblematisk. I USA som på många sätt är ett föregångsland vad gäller minoriteters kamp för bättre villkor oroar sig svarta ledare för bristen på goda svarta förebilder trots att så ”många” fält öppnats för ”afroamerikaner”. Problemet är att ju bättre det går för en broder eller syster desto större gap blir det mellan personen i fråga och den afroamerikanska gruppen han eller hon ska företräda. I takt med att deras position förbättras strikt ekonomiskt slutar de identifiera sig med ”svartheten” som social och politisk kategori. Istället blir svarthet en del av en kommersiell gimmick som man säljer ut till majoritetssamhället som ett sätt att gynna sin vidare karriär.

I det svenska medielandskapet förekommer det en uppsjö av unga personer med ”invandrarbakgrund” som skriver krönikor och artiklar i våra mest prominenta dagstidningar. En del av dem utnämner sig själva till röst för ”invandrarna” i den så kallade förorten även om få förortsbor skulle ställa upp på de teser de driver från sin upphöjda plats i media.

Den pågående trenden bland dessa ”färgklickar” är att använda nedvärderande uttryck om den egna gruppen som ”blatte” och ”svartskalle” i tidningar som till 99 procent riktar sig till en helvit publik. Plötsligt blir det genom dessa invandrare rumsrent att använda de mest förbjudna orden och ”etniska svenskar” har inte varit sena att hänga med. Helt plötsligt talar litteraturvetaren Ebba Witt Brattström och nyhetsjournalister om ”blattesvenska” och svenskar kan häva ur sig svartskalle och tycka att de uttrycker sig fräsigt och lite chict. Droppen nåddes när en tjej med assyriskt ursprung på aftonbladets ledarsida skrev en artikel om vad hon kallade ”förortsnegresser”. Hennes svar på det arga brevet från mig som följde var att hon bad om ursäkt för att hon uttryckt sig ”slängigt” men att hon brukar komma undan med det för hon är ”blatte” själv. Självklart handlar det här mer om Aftonbladet som tidning än den enskilda tjejen med invandrarbakgrund som får utgöra alibit. Men vad Nisha Beshara inte tycks förstå är att det inte bara är hon som kommer undan utan Aftonbladet, den största svenska kvällstidningen, kommer undan med att uttrycka sig direkt rasistiskt (inte slängigt).

Det här visar problemet med den rasistiska maktordningen; nämligen att trots att den är av central betydelse för invandrare så är den ändå bara ett uttryck för en av flera maktrelationer. Genom ekonomiska framsteg och anskaffandet av symboliska objekt som spännande jobb, prestigefyllda adresser och inflytelserika vänner kan man lätt att glömma att man själv ”är invandrare”. Man kan sitta i sitt lilla elfenbenstorn och tro att världen omkring en verkligen har förändrats på samma sätt som det egna livet har förändrats. Ibland händer det att illusionen bryts för en stund på någon trevlig middag med sina vita vänner där någon efter några glas får för sig att göra en samhällsanalys där problemen i Sverige beror på ”dessa svartskallar” och ”deras ovilja att integreras”. Vännen poängterar förstås att detta inte gäller svartskallen i sällskapet som ju har integrerats. ”Du är okej, du är inte som alla andra.” Och den framgångsrika invandraren väljer att blunda för förolämpningen mot hans eller hennes föräldrar, syskon, släkt och hela ursprung, ty det är priset för att få sitta i elfenbenstornet.

För dessa förvirrade själar som vill tro att ”färg” går att ”tvätta bort” skulle jag ordinera ett förstahandskontrakt i de ”invandrartäta” miljonprogrammen så får de se igen vilka det är som på grund av sin hudfärg är predestinerade till arbetslöshet och sämre boendeförhållande. De behöver gå in på ett postkontor i Harare och känna smärtan av att vänta i kö i en timme medan alla vita som kliver in får hjälp med sina ärenden direkt. De behöver resa mellan några europeiska länder och systematiskt trakasseras av tull och gränspolis. De behöver ställa sig i en krogkö utan sina svenska vänner så att de blir hemskickade med hänvisning till att det är medlemskväll. I korthet behöver dem bli påminda om vilka dem är och att hudfärg inte går att ”tvätta bort” oavsett hur många spaltmetrar man erbjuds i Aftonbladet. Att nå positioner till priset av att sälja ut sig själv är lika hälsosamt som idén att integration uppstår genom att invandrare assimileras in i en tänkt svenskhet och en dag har man gått på en middag för mycket med sina frispråkiga svenska vänner och då längtar man tillbaka till värmen hos sina invandrade medmänniskor i förorten. Men vid det laget kan man ha skrivit några rader för mycket och det visar sig svårt att bli insläppt in i värmen igen.

TEXT: Kitimbwa Africanus Sabuni

KONTAKT: kitimbwa.sabuni@afrosvenskarna.se