När man diskuterar rasism i Sverige får man ofta höra genomskinliga folkhemsutopiska argument om att rasism är ett nytt fenomen i det svenska samhällsklimatet. Det hävdas, helt ogenerat och helt utan grund, att det imaginära folkhemmmet var ett klasslöst och rasismfritt samhälle.
"Landet lagom" framställs i skeva läroböcker som det lilla snälla landet i norra Europa som är "världsbäst på jämställdhet". Bilden som serveras i historieböckerna är den av ett idylliskt nationsbygge där hemskheter som rasism, kolonialism, antisemitism, kvinnoförtryck och etnisk/raslig förföljelse lös med sin frånvaro.
Men ett sådant utopiskt Sverige existerar blott i historieböckerna, ty i verkligheten har rasism och annat ideologiskt otyg varit givna ingredienser i den svenska historiens tidsaxel. Den officiella historieskrivningen yppar inte ett ord om systematiska förföljelser av samer, tvångssteriliseringar av "tattare", etniskt förtryck av romer (mer kända under det rasistiska öknamnet zigenare) eller om antisemitisk diskriminering av judar. Inte heller talas det högt om grundandet av Rasbiologiska Institutet 1922, vilket var ett statligt raslaboratorium där låtsasforskare rangordnade de olika "raserna" i en (o)mänsklig hierarki.
Prominenta rasforskare som Carl von Linné ägnade sig åt att bedöma och klassificera människor efter hudfärg enligt den klassiska koloniala logiken: "ju svartare, desto sämre" och vice versa "ju vitare, desto bättre". Högst upp i utvecklingsstegen hamnade, föga förvånande, den påhittade vita ras som Linné i all sin uppfinningsrikedom kallade för "Homo europaeus". Homo europaeus var en tjusig latinsk beteckning på vit europé. Homo europaeus förärades med avundsvärda rasegenskaper som hans negativa spegelbild: "Homo afer" ("Afrikanen") bara kunde drömma om. Homo europaues beskrevs som en vit, muskulös, livlig och uppfinningsrik figur som behärskades av sin moder. Man behöver inte vara kärnfysiker för att lista ut vem som drog nitlotten i Linnés raslotteri: som brukligt är i västerländsk raslogik fick den "svarta" människan vara människofamiljens "svarta får". Den vite mannens motpol ; Homo afer svartmålades, i dubbel bemärkelse, som svart, slapp, trög, lat och allmänt korkad och impulsstyrd halvmänniska som behärskades av godtycke.
Vetenskapsrasismen hade fått ett stadigt fotfäste i Sverige redan på 1700-talet, ca: 200 år innan Rasbiologiska Institutet upprättades i Uppsala 1922. Detta tack vare "blomsterkungens" ihärdiga rasforskning som planterade fröet till seglivade rasstereotyper, vilka blev viktiga instrument i rättfärdigandet av det koloniala projektet och vä(r)stvärldens imperialistiska korståg i "tredje världen", däribland Afrika.
Rasimen var inte ens ett nytt fenomen på 1800-talet och ändå har somliga förståsigpåare och självutnämnda "anti-rasister" mage att hävda att dagens rasism är ett nytt problem att tackla och att vi (svartskallarna som klagar högljutt) måste ge den antirasistiska kampen tid att frodas. Ett sådant argument är inget annat än en hybrid av klassisk svensk strutsmentalitet, kollektiv förnekelse och gammal hederlig skitsnack. Rasism har existerat så länge som fröna till nationalstaten Sverige existerat. Det är ett kulturellt arv som efterlämnats av Gustav III:s koloniala äventyr som slavhandlare, det koloniala handelskompaniet Svenska Afrikanska Kompaniet, Rasbiologiska Institutet, Carl von Linné och Astrid Lindgren och hennes "negerkung". Bara för att nämna ett litet axplock ur Sveriges långa rasismhistoria.
Genom att förneka Sveriges (öppet) rasistiska förflutna framställs det istället som att rasismen anlände med de första ”mörkhyade”, utomeuropeiska arbetskraftsinvandrarna för drygt 30 år sedan. Men å nej, rasismen är ingalunda ett nytt fenomen, ty rasismen var här långt före den dagen då den första arbetarklassblatten satte sin fot i rasbiologins folkhem...
TEXT: Bino Ghebrehawariat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar