Konsten att prata rasism utan att nämna R-ordet

I häromdagens DN (14/5) under avdelningen "Special Politik" fanns det ett stort mittuppslag som berörde ett politiskt brännbart ämne som diskuterats livligt i det offentliga rummet på senare tid, nämligen Sverigedemokraternas framfart i det politiska finrummet. Artikeln hade rubriken "Politiker får lära sig att ta sd-debatten" och handlade i korthet om retorikkonsulter från Gringo och Expo som utbildar politiker i hur man bemöter Sverigedemokraterna i politiska debatter.

Det intressanta med artikeln är inte att den handlar om att "ta debatten" med sd, utan att den belyser ett fenomen som är utmärkande för svensk journalistik: en konsekvent vägran att säga det tabubelagda, nästan förbjudna, "R-ordet". Rasism. Här har artikelförfattaren (Tove Nandorf) skrivit två sidor om ett uppenbart rasistiskt parti utan att explicit använda termen rasism en enda gång. Det måste vara något slags inofficiellt världsrekord i att undvika R-ordet.

Mainstream-journalister väljer konstant, för det rör sig självklart om ett (ord)val, att benämna sd:s glasklara rasistiska agenda med förskönande omskrivningar såsom främlingsfientligt och invandringsfientligt, bara för att nämna några frekvent förekommande ersättningsord. "Snällare" adjektiv som högerextremistiska, kulturnationalistiska, invandrarfientliga och det i särklass populäraste rasismsubstitutet, främlingsfientliga är andra standardbeteckningar som (över)används flitigt av journalistkåren i artiklar om sd. Den korrekta termen för att beskriva sd:s politiska retorik: rasistiskt, lyser dock med sin frånvaro i journalistikens språkregister.

Artikeln i fråga är inget undantag, skribenten och hennes intervjupersoner vägrar ta R-ordet i sina självcensurerade munnar. Däremot frossas det i mindre värdeladdade epitet som ultranationalistiskt och extremhögern. Vi får även, hör och häpna, lära oss att sd är invandringsfientliga. Nähä? Sd buntas ihop som en del av andra nästanrasistiska ideologiska rörelser: invandringskritiska nationalistparterna, extremnationalistiska och främlingsfientliga rörelserna är andra mjukare etiketter som påklistras sd. Den smickrande namnleken går sedan på autopilot när artikeln fortsätter att leka undvikarleken, sd porträtteras artikeln igenom som allt förutom, ni gissade det, rasistiskt. Och listan på de fantasifulla, ja nästan estetiskt konstnärliga, ordsubstituten blir bara längre. Sd kläs i avancerade ordsammanslagningar som missnöjespopulistiskt parti och kulturetnocentriska och som läsare irrar man lätt bort sig i begreppsdjungeln. Varför inte bara kalla en katt för en katt? som Sarkozy så nonchalant uttryckte det i samband med förra höstens "förortskravaller" i Paris (när man ändå talar om de rasistiska trollen).

Men nej. Journalistikens sannings(o)sägare vägrar att kalla rasism för rasism. Och att vägra erkänna rasismen är, historiskt sett, en kolonial härskarteknik som är symptomatisk för hela vä(r)stvärlden. Istället har alla mäktiga opinionsbildare (läs: propagandamän) och ordingenjörer uppfunnit ett pärlband av förskönande omskrivningar för det delikata R-ordet. Men det är väl som det slitna ordspråket säger att "kärt barn har många namn". Och vilket är väl västvärldens käraste barn om inte rasismen?

TEXT: Bino Ghebrehawariat